Jag är rik.

Sitter här i min gungstol och filosoferar och funderar. Yngsta dottern sitter vid köksbordet och ritar ett lejon. Några är i stallet, en sover borta och en familjemedlem ser Sagan om ringen. Vi är en stor familj och jag känner mig oerhört rik.
 
Ett helt dygn har vi dessutom fått låna två syskonbarn och under stora delar av dagen har en kompis till en dotter varit här. Igår blev vi bjudna på fika hos min syster och på kvällen lagade min äldsta dotter middag. Nästa helg är vi bjudna på kalas. Min svåger fyller år och jag ser fram emot att åka dit.
 
Ibland är det lite arbetsamt att vara många i en familj. Mängder av mat som ska lagas, mängder av tvätt som ska tvättas och massor av skräp som ska dammsugas upp. Men mest av allt är det härligt. Jag älskar att ha min familj omkring mig. Jag vill ha många runt matbordet och trångt i TV-soffan. Nu har vi ju dessutom haft extrabarn i huset och det är har varit ett härligt dygn. Jag har blivit påmind om hur fantastisk tiden med små barn är. Att ta en promenad med barnvagnen i höstsolen. Att se och förundras över hur någon kan dricka vatten med total inlevelse och fokus. Att promenera i en tvåårings tempo och se allt som en tvååring ser. Jag har känt hur skönt det är att sitta på golvet och rulla en boll. Mitt liv har under ett dygn bromsat in och fått mig att inse att det viktigaste för mig är att få vara med min stora, stora familj. Jag har återigen blivit påmind om när jag mår som bäst och vad som ger mig en total frid i kroppen. Visst minns jag hur det var att ha småbarn runt mig hela tiden. Slitsamt vissa dagar och mindre slitsamt vissa dagar. Men jag förstår också vilken fantastiskt tid jag har haft förmånen att uppleva när jag hade många små och när vi var lite fattigare och hade mycket tid med varandra. Tack J för att du påminde mig. Jag ska försöka sakta ner och försöka vara precis som jag vill vara. Som jag är när jag är med dig. Så vill jag vara mot alla. Samma tålamod, lika många leenden, lika nära att trösta och att hjälpa. För även de som är lite äldre behöver lite mer av den positiva bekräftelsen som jag så naturligt ger dig som är två år.
 
Jag har sovit lite dåligt inatt. Jag har haft 7 skatter att vakta och då får man sova med ena ögat öppet. Jag har till och med stigit upp i natt (när vi blev väckta av ett larm) och tassat runt i huset och kikat så alla har sovit gott.
 
Jag är tacksam för att jag har en så stor familj. Jag är även tacksam för att vi fått "låna" mina barns kompisar. Några har stannat över dagen, några över ett dygn och några har varit mer eller mindre inneboende (vilket även mina barn har varit hos  vissa kompisar).
 
Jag är rik. Tack J för att du påminde mig. :)
Allmänt | | Kommentera |

Ett varmt och välkomnande rum

Skön atmosfär...energi...närvaro...liv...välkomnande...men också tomhet...tryckande känsla...kallt...ovänligt...opersonligt. Ord som kan beskriva känslan när man kommer in i ett rum.
 
Tänk så härligt det är att komma in i ett rum och mötas av en positiv varm atmosfär. Att känna sig välkommen.
Och tänk så hemskt det är att komma in i ett rum och mötas av kyla och en ovälkomnande stämning.
 
Det är många saker som ska samverka för att ett rum ska få den känsla man vill ha i rummet. Rummets utformning, placering, fönster, ljud, material, färger, former, dofter. Allt sånt är oerhört viktigt för att få ett rum välkomande och anpassat för rätt verksamhet. Speciellt offentliga miljöer blir ofta lite kalla och opersonliga. Man är tvungen att tänka på så många saker när man inreder. Vem ska komma dit, vad ska man göra i rummet, hur hårt slitage blir det, vilken känsla vill man ha i rummet, hur kan olika färger påverka olika människor? Tänk vilket svårt och roligt jobb att få jobba med att få rum anpassade till den verksamhet som ska vara där.
 
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag. Sånt är jag inte så bra på, men jag märker när det är bra (eller dåligt) gjort. Det jag tänker på idag är hur vi människor påverkar rummet vi är i. Alla som är i ett rum påverkar stämningen där inne. Desto starkare position vi har desto mer påverkar vårt sätt att kommunicera rummets atmosfär. Vi har olika "position", status, roller eller om man så vill plats i hierarkin. Men vi har alla möjlighet att påverka rummet. Vi väljer själva vad vi vill göra. Jag tror det är vanligt att många av oss upplever att ingen bryr sig om vad just jag gör eller säger så då gör jag mig lite mer osynlig och tyst. En del märker att de får respons på sitt agerande och utnyttjar (medvetet eller omedvetet) det. Ibland blir det inte så bra. Ibland blir det jättebra. Någon använder sin tystnad och påverkar rummet starkt. Det jag vill säga är att vi alla är en del av rummet, vilket rum det än är. Vi påverkar med vår närvaro. Och vad vill jag då ge till närvaron i rummet? Vad är mitt bidrag till en fin och varm stämning där jag vistas? Jag tror nämligen att vi alla trivs när det är en välkomnande och trygg stämning.
 
Om vi försöker tända våra inre ljus. Om vi hjälper varandra att hålla lågan stark. Om vi tror att vår lilla, lilla låga kan göra skillnad även om det känns mörkt. Då tror jag chansen är stor att vi kan hjälpas åt att göra åtminstone rummet där vi vistas i lite ljusare och mer välkomnande även om det ibland känns kallt och hårt i vår värld.
 
När det är riktigt mörkt behövs bara en liten, liten låga för att man ska se varandras ögon. Och ögonen är själens spegel. Och vår själ är en del av himmelriket.
Allmänt | | En kommentar |

Kommunikation

Idag funderar jag på kommunikation. Medveten kommunikation, omedveten kommunikation, kommunikation via ombud, kommunikation med tystnad, kommunikation med kroppsspråk, kommunikation på alla möjliga sätt. Anledningen till det är att jag vid rätt många tillfällen senaste veckan blivit förvånad, upprörd, ledsen, glad och frågande på grund av kommunikation.
 
Jag vet att jag påverkas väldigt starkt av omgivningen. Antagligen starkare än många andra som jag har kontakt med. Men jag är inte ensam om det och att vi är så olika är nog en stor anledning till konflikter och missförstånd.
 
För ett antal år sedan skedde kommunikationen mest via direktkontakt med andra människor, i telefon så man hörde rösten och via brev med text som var noga genomtänkt (oftast) och hade ett tydligt budskap. Idag är vi uppkopplade mot varandra mest hela tiden. SMS, e-post, twitter, facebook, bloggar och en massa andra kanaler som jag inte ens känner till. Vi är snabba att reagera och kommunicera. Glömmer man en smilande gubbe är man ute i kylan. Får man ett sms utan gubben så får man ont i magen. Shit vad har jag nu gjort. Kanske lite överdrivet, men lite så är det. Så kommunikationen via digitala medier är enligt mig bra men också ett stort, stort relationsproblem. Men det är egentligen inte den kommunikationen jag är mest intresserad av utan den när vi möts. I verkliga livet, utan skyddsutrustning och där vi tvingas vara sändare och mottagare och ta ansvar för vår kommunikation.
 
Det jag undrar mest över är huruvida människor (mest vuxna, men även barn i vissa situationer) är medvetna om sitt sätt att kommunicera. Om de är medvetna om hur deras kroppsspråk, röstläge, ord, kläder, blickar, tystnad sänder budskap till mottagaren som tolkar med sina sinnen, sin erfarenhet, sin kunskap...och som sedan sänder tillbaka sin tolkning till den nya mottagaren (gamla sändaren).  En kommunikation som pågår hela tiden så länge vi är i närheten av andra människor. Vi kommunicerar även med människor vi inte har medveten kontakt med. Genom att vända bort ryggen, blicken. Genom att tystna när någon kommer in i rummmet. Tystnad är inte brist på kommunikatio, utan ofta en väldigt stark kommunikation. Kan vara både positiv och negativ.
 
Jag ska inte skriva om alla händelser som påverkat mig under veckan, men det är många, väldigt många.
Jag nämner några, utan att analysera, bara uppmärksamma situationen och min reaktion.
 
Ett telefonsamtal från en vän. Positiv oväntad kommunikation. Öppen och med många sinnen närvarande i båda ändor av tråden.
 
Ett livemöte med en annan vän. Kroppen, rösten, orden sa samma sak. Jag har saknat dig. Vad roligt att träffas.
 
Ett brev med medvetet eller omedvetet provokativt innehåll gällande genus...Hmm...Jag som mottagare tolkade med min kunskap, min syn, min erfarenhet...och sände via ombud (facebook) en reaktion som mest troligt inte når sändaren på ett bra sätt. Men jag sände medvetet.
 
En komplimang som jag som mottagare uppfattade som uppriktig och varm. Sände nog tillbaka glädje, med en aning besvärat kroppsspråk (tänk vad det är roligt, men ibland svårt att ta komplimanger på rätt sätt).
 
En person på ett möte som medvetet eller omedvetet (jag vet faktiskt inte) sände ett tydligt avståndstagande och ett tydligt kritiskt förhållningssätt med sin placering i rummet, sitt kroppsspråk, sina ord och sitt röstläge. Hur jag som mottagare reagerade??? Mest med en talande tystnad. Säkert med några blickar. Och några taggiga kommentarer. ;) Kanske inte jättesupernice, men medveten om kommunikationen. I efterhand har jag analyserat och jag blev nog mest förvånad. Inte väntat från den personen. Och jag funderar mkt. om det var medvetet eller omedvetet. Det är rätt stor skillnad för mig. 
 
Ett leende från en dotters kompis som sa; hej, vad kul att vi ser varandra. Äkta.
 
Vi sänder och tar emot hela tiden. Ibland medvetet, ofta omedvetet. Vi tolkar varandra på mataffären, via bilkörning, via facebookkommentarer. Vi förstår varandra och missförstår varandra. Om vi försöker att vara medveta om vad vi sänder och hur vi reagerar så är det kanske lättare att förstå varandra när vi hamnar i konflikt eller när vi upplever att vi är i situationer som är svårhanterbara. Ett superstort ämne och ett svårt ämne det här med kommunikation. Men så otroligt fantastiskt intressant. Jag älskar kommunikation. :)
Allmänt | | En kommentar |
Upp