Som en halvdöd abborre...

Vissa dagar är bra, vissa är bättre, vissa är bara bäst. Sen finns det ju de andra dagarna. När allt inte är på topp och man känner sig som en urvriden skurtrasa eller som halvdöd abborre. En halvdöd abborre såg jag nämligen igår så jag vet vad jag pratar om. Abborrens huvud hade avlägsnats från kroppen och min systerson var väldigt imponerad av att huvudet fortfarande levde...en stund i alla fall. Så den var halvdöd, fast den var utan kropp. Och såna dagar kan jag ha, och säkert du också. Det mesta känns fel, både man själv och omgivningen. Kanske kroppen säger ifrån. Den är slutkörd eller sjuk. Det värker i magen, sticker i fingrarna, hugger i ryggen och knivarna skär i höften. Huvudet bultar och febersvetten rinner. Eller kanske huvudet fått nog. Man har för många val att göra. För många människor att känna omsorg om. För många förpliktelser och för stora utgifter. Det kan också vara så att själen är utmattat eller överkörd. Sorg, förtvivlan, trötthet eller oförklarlig ångest kan drabba oss. Jag tror att såna här bottendagar är vanligare när solen lyser med sin frånvaro och regnet öser ner.Jag tror de flesta av oss känner oss lättare om hjärtat när solens strålar värmer våra norrländska nedkylda kroppar. Det känns som om solens strålar lyser upp våra tankar och tinar upp våra frusna själar. Det har varit en kall sommarmånad. Vi kan inte göra något åt vädret men vi påverkas av det. Vi behöver sol och värme. Jag hoppas det fina vädret kommer snart så vi får vända våra ansikten uppåt och känna frid. Tills dess får vi försöka vända oss mot varandra och söka värme och ljus. Vi får vända oss mot våra nära och kära, se varandra, ge varandra tid och omtanke. Sen är det ju så fint att vi är mer än vår kropp. Vi är mer än våra tankar. Vi är mer än våra känslor. Vi har vår kropp, våra tankar och våra känslor. De hör ihop och är nära sammankopplade, men om kroppen en dag är trött kan den få vila och våra känslor och tankar kan få jobba ändå. Och när tankarna blir för många och för svåra att sortera kanske kroppen och själen kan göra ett gott samarbete i en promenad eller ett träningspass.

Och ett parti Fia med knuff eller en omgång av Den försvunna diamanten är heller inte att förakta en dag som denna när termometern visar 10 grader och kalendern visar 30 juni. För jag håller mig helst inomhus. Låtsas att det är höst. Tänder några ljus och gungar i ming gungstol. Solen och värmen kommer säkert snart... :)

Allmänt | | Kommentera |

En liten skit i universum.

När jag tänker mig hur oansenligt liten jag är i förhållande till vårt oändliga universum så känns mina problem och bekymmer väldigt oviktiga. Jag menar vem bryr sig egentligen, om hundra år? Vem bryr sig ens nu? De flesta har nog med sitt. För även om jag är centrum av världen - min värld, så är ju alla andra centrum i sin värld. Och även om någon tycker att jag har fel och gör fel, så är det kanske inte så himla viktigt, egentligen. Vi kan inte tycka samma. Vi kan, och ska inte vara överens i allt, hela tiden. Hur ska vi någonsin komma fram till något nytt om vi bara nickar och håller med alla, hela tiden? Det är inte farligt att tycka tvärtom. Bara man lyssnar vad andra säger. Det är inte farligt att argumentera för sin sak. Bara man låter andra argumentera för sin. Man är inte elak för att man har en åsikt. Man kränker inte för att man säger "det tycker inte jag". Att tycka ett en person har fel åsikt, eller fel värdering, eller handlar fel betyder inte att man automatiskt tycker illa om hela personen. Det betyder heller inte att man har rätt. Men man har rätt att tycka. Ett samhället där människor slutar tycka och tänka självständigt måste vara det värsta som kan hända. Vem har då rätten att tycka och tänka? Varför skriver jag nu det här? Därför att min reflektion just nu är att vi alla ska tycka ungefär likadant, annars är vi elaka. Jag önskar att fler vågade stå upp och gå mot massan. Våga vara sig själva. Då kan vi hjälpa våra barn att göra likadant. Att inte säga; "vi tycker " i alla lägen utan "jag tycker" - "därför att...". Inte automatiskt tycka samma som sin familj, släkt, by, sitt parti eller sina vänner. Vänner kan också tycka olika. Vi ska inte gå omkring och säga "sanningar" till alla vi möter. Men jag tror att vi borde stå upp för vår åsikt lite oftare. Då vet man var man har varandra (i den åsikten). För hur små och oansenliga vi än är i universum så är det fantastiskt att tänka på att vår åsikt räknas, i små och stora frågor. Vår röst är viktig. Det är du och jag som utgör vårt samhälle. Det är vårt ansvar att tillsammans lyfta viktiga frågor. Våga se problem i dagsljus utan att vara tvungen att hitta en syndabock hela tiden. Det är inte den som ser problemet som är problemet...Problem och konflikter av de flesta slag tenterar att leva ett eget liv och förändras likt en amöba beroende på vem som tittar på det. Det beror ju på att vi har olika erfarenheter, kunskaper och värderingar. Om vi börjar prata och lyssna kommer vi att märka att det finns andra synsätt än mitt. Och om jag lyssnar lite till så kan jag märka att jag faktiskt visste för lite för att ha hela sanningen. Ofta finns ingen sanning, ingen tydlig regel men det kan finnas en rimlighetsgräns för vad man bör göra och tillåta som vuxen människa.
 
Vi är alla mirakel i en förunderlig värld. Vi har alla samma värdighet. Alla har rätt att få sin röst hörd. Ibland hjälper det inte ens att skrika högt, om ingen lyssnar. Till sist tystnar vi. Och då har alla förlorat. Vi behöver träna på att tala och att lyssna innan vi värderar. Så lever ingen. Alla gör fel, säger fel och handlar omoraliskt och lite elakt ibland. Det gör oss inte genomruttna. Inte på en gång. Men vi slutar utvecklas som människor och slutar lysa som stjärnor. Igår mötte jag lysande stjärnor, flera stycken. De är mina förebilder och mentorer, utan att ens veta om det.
 
Jag kommer att fortsätta tycka och tänka. Jag kommer att göra misstag och säga fel saker. Men ibland kanske jag säger något som gör skillnad. Jag ska träna på att lyssna och att se människor. Jag ska träna på att göra gott för andra och för mig själv. För hur oansenligt liten jag än är i vårt oändliga universum så tror jag att jag finns här på jorden av en anledning. Den vet jag inte än, kanske aldrig. Det spelar egentligen ingen roll. Jag är en del av den oändliga kärleken, nu och för alltid.
Allmänt | | 2 kommentarer |

Relationer och semester.

Relationer. Tänk att det ska va så komplicerat. Ska man vara nära vänner, vänner, bekanta, ytligt bekanta. När  och var går gränsen? Många människor vill ha sin kärngrupp runt sig och inget mer. Inga nya bekantskaper. Tryggt och säkert. Rätt skönt kanske. Några få vänner, nära vänner. Men måste det ena utesluta det andra? Jag älskar att träffa nya människor, eller "gamla" vänner, bekanta i nya situationer. Se nya sidor hos varandra. Våga mötas. Se varandra, lyssna till varandra och lära av varandra. Sen är jag ingen social prick som älskar stora sammanskomster och partyn. Tvärtom kan jag bli stressad om det förväntas av mig att komma hit eller dit och göra ditt och datt. Men det beror också på situationen och dagsformen. Fester är trevligt. Jag älskar att luncha med mina vänner och att träna tillsammans med likasinnade. När blir jag stressad? Hm...tror det beror på om jag känner att det förväntas att det ska bjudas igen. Jag gillar att bjuda, men vill inte att den jag bjuder ska känna att den måste bjuda igen. Jag gillar inte när sällskap låser dörren för nya människor. Jag märker när jag blir insläppt bara idag, men inte nästa gång. Grupper är trevligt. Men gemenskap betyder ofta utanförskap och det är inte trevligt. Därför gillar jag nya konstellationer av människor, samma människor i nya situationer och utmaningar där man är öppna för att möta nytt, nya människor. Sen behöver vi känna trygghet. Ha människor vi litar på och kan vara oss själva med. Jag har några få som finns där när jag behöver dem.Jag träffar inte alla regelbundet men de är mina soulmates. Sen gillar jag att möta nya såna människor. Som jag kan spegla mig i och lära mig av. Vänner kommer och går. Vissa består och andra går vidare till andra människor och nya uppdrag. Det är ingen fara. Vissa kommer tillbaka, med nya erfarenheter och kunskaper.

Senaste halvåret har jag mött en massa nya härliga männiksor. Jag kan bara inte låta bli att skriva om det igen. Senast idag har jag haft en härlig eftermiddag i ett ganska nytt sällskap och ett "gammalt". Det gav mig massor av energi och glädje. Tack för det mötet, båda två. :)

Det blir kanske lite tjatigt med mina texter om möten, men jag älskar det.

Semestern är här för många. Skönt att vara ledig, men inte alltid så lätt att varva ner och känna glädje i kravlösheten. Många blir trötta, förkylningar man burit på bryter ut och det kan tom kännas meningslöst. Man är inte van att inte prestera. Det kalla vädret göra att sommarkänslan inte infinner sig. Tänkte idag att man kanske inte ska vara så rädd att gå ner till nolläge. Våga känna sig lite nere och deppad om man känner sig så. Kanske man behöver göra som naturen gör på hösten. Det vissnar och blir brunt och trist för att sedan när våren kommer börja spira på nytt. Man kanske behöver vila några dagar, låta motorn gå ner i varv och kylas av en stund. När man har vilat och blundat en stund kan man öppna ögonen och möta världen på ett nytt sätt. Sakta växa upp som en blomma ur gräset. Dag för dag ta in lite nytt. Förundras över sin tillvaro, sin familj, sina vänner och sin miljö. Känna dofter och använda sin lediga tid åt att se de små detaljerna man inte hinner se när livshjulet snurrar i full fart. Våga varva ner. Våga möta tröttheten. Våga vila. Om man aldrig stannar livshjulet riskerar man att kastas av, i full fart. Och det gör ont.

Man kanske inte upplever mer för att man skyndar sig. Stanna upp. Betrakta det som är framför dig just nu. :) 

Upp