1000-bitarspussel

Ibland är livet verklig en som ett 1000-bitarspussel. Med stor iver tömmer man ut bitarna på bordet. Nu minsann ska hjärnan få en utmaning. Man vänder på bitarna och börjar bygga. Kanske får man ihop lite himmel och eventuellt ramen. Sen är allt bara ett enda virrvarr av bitar som inte verkar passa ihop. Man tänker att man kan bygga lite varje dag, men dagarna går och annat kommer emellan.  Pusslet ligger där vecka ut och vecka in. Man tittar på det och skakar på huvudet. Omöjligt. Är det ens rätt bitar? Då och då hitttar man ett par bitar som passar med varandra för att sedan vara lika förvirrad som tidigare. Pusslet börjar samla damm och man tänker att det var ett dåligt projekt. För svårt för mig och dessutom ganska tråkigt. Fast ändå, ett sista försök kan ju inte skada. Och då plötsligt ser man saker man inte sett förut. Hörnet på ett hus och fören på en fiskebåt. Sen årorna och fiskenätet. Med stor iver börjar man bygga och plötsligt ser man bilden börja ta form. Det är möjligt! Jag kan!
 
Livets pussel är svårare eftersom man inte har nån bild att titta på när man bygger. Pusselbitarna verkar många gånger komma från en massa olika pussel och man förstår inte vad man ska ha bitarna till. Människor man möter, saker som händer, platser man besöker. Vilken betydelse kommer de att få? Vi gör hundratals val varje dag. Ibland är det svårt att avgöra vilka som är viktiga och vilka som inte har så stor betydelse. Små till synes enkla val kan få stor betydelse och de som man uppfattar som svåra, stora val visar sig inte betyda så mycket som man trodde. Ibland kommer nya människor in i våra liv. Människor som vi aldrig har mött förut trots att vi levt i närheten av varandra under lång tid. Ibland kan relationer ta tid på sig att växa fram. Vissa relationer är samma år ut och år in och vissa relationer förändras med tiden.
 
Vi samlar på våra pusselbitar till livspusslet. Vrider och vänder på dem. Ibland får vi bitarna att passa ihop, ibland är allt bara förvirring och kaos. Jag gläds åt de stunder och dagar jag ser en ny del av mitt pussel ta form. När jag plötsligt förstår hur människor, händelser och känslor hänger ihop. När jag får en aha-upplevelse i livet. Det kan vara en bild som var nästan klar men någon liten bit fattades. Det kan också vara en bild som varit helt suddig och förvirrande. Idag fick jag flera bitar på en gång till en sån del av mitt livspussel och bilden börjar ta form. Jag ser inte vad det föreställer men det är vackra färger och det är energi i bilden. Så mycket kan jag se. Det räcker för att jag ska ha motivation och glädjen att fortsätta bygga. Dagens och veckans pusselbitar tackar jag ett gäng härliga människor för. Tack för att jag fick möta just dig!
 
Vi bygger våra egna pussel men vi är också en del av andras livsppussel. Därför tänker jag att vi ska försöka ge så fina bitar åt varandra som vi bara kan när vi möts. Inte alltid så lätt, men en spännande utmaning.
 
VVS
Anna :)
 
Allmänt | | En kommentar |

Att leva som man lär. Inte alltid så lätt.

"Mitt liv är mitt budskap." (Mahatma Gandhi)
 
Jag och min man har spenderat helgen i Stockholm. Lördagen ägnade vi åt att svettas, flåsa och gegga ner oss i ett terränglopp. Söndagen spenderade vi på gatorna i Stockholm och sittandes på parkbänkar och i stentrappor. Stillsamt, meditativt och helt i vår smak. Vi lämnade hotellet vid tiotiden efter att ha intagit en  underbar hotellfrukost. Vi strosade längs Odengatan när vi fick se en präst närma sig. En präst på väg till arbetet, till gudstjänsten för att predika om sanningen och livet, om livet och döden, om anden och om törsten. Vi närmade oss sakta varandra. Vi i stillsam strosfart och prästen med lite snabbare mer målmedvetna steg. Med några meter kvar tittade jag på prästen och sökte av någon anledning kontakt, ögonkontakt, utan att lyckas. Vi passerade varandra, utan att mötas. Jag och min man tittade på varandra, brast i skratt och min man sa: Han skulle säkert predika om att se varandra...
 
Jag såg en präst och förväntade mig att bli sedd. Jag så hans krage, en krage som för mig är en symbol för trygghet, tillit, närhet och gemenskap. Att känna tillit är inget självklart. Tilliten för Svenska kyrkan har fått många törnar genom åren. Ändå litar jag på att kyrkan finns där för mig. Att gemenskapen bjuder in mig när jag känner törsten och längtan. Att kyrkan, som är världsvid och personlig ser mig när jag behöver bli sedd. Jag förväntar mig att en präst, när han/hon har kragen på, är beredd att se och möta mig, även på Odengatan i Stockholm. Eller kanske rentav, åtminstone på Odengatan i Stockholm.
 
Nåväl, vi konstaterade att det var ju bara en av många präster. Alla är ju individer. Och som tur var (trodde vi) stötte vi strax därefter på ännu en präst. Då var min man beredd. Så precis innan vi passerade varandra såg han prästen i ögonen och sa: Hej! Den reaktionen hade varit rolig att filma. Jag tror han blev både förvånad och förskräckt. Kanske också lite glad. Återigen såg jag och min man på varandra och brast i skratt (lite tystare denna gång för att inte skrämma mannen ännu mer). Han var nog inte svensk, sa maken, när vi följde prästens snabba steg med blicken.
 
Att leva som man lär. Inte alltid så lätt. Inte ens när man är präst. Men att se varandra. Det borde inte vara så svårt. För mig är vi alla bärare av kärlekens budskap. Vi ska alla göra vårt bästa för att göra världen lite bättre att bo på¨i. Men jag tycker faktiskt att en präst på väg till gudstjänst ska leva som han/hon lär. Åtminstone den lilla stunden. Annars är man inte bara osann utan även en fegis.
 
"Mitt liv är mitt budskap." (Mahatma Gandhi)
 
Första Johannesbrevet 3:18 "Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning."
 
Jag tror fortfarande på Svenska kyrkan. Jag vilar i trygghet i Kristi ord. Jag känner gemenskapen, men också utanförskapet. Men mitt förtroende för prästerskapet...nja...
 
VVS
Anna:)
 
Allmänt | | Kommentera |

Oro och löpglädje.

Stod i hallen påklädd och redo för en inplanerad morgonlöptur. Suckade och beklagade mig lite inför äldsta dottern som bakade muffins i köket. Det kändes tungt av någon anledning. Alternativet att inte springa fanns inte eftersom det inte fanns någon riktig anledning, så mycket visste jag i alla fall. Satte mig på huk för att göra en kort analys av mitt beteende och mina känslor denna gråmulna morgon. Analysera, det kan jag så jag kunde snabbt identifiera känslan av oro, rädsla. Varför? Planen för detta pass var långsam jogg i 7-8 kilometer inför helgens lopp i Stockholm...AHA! Rädslan gällde inte för idag utan för lördag. Idag skulle jag ju njuta av en löptur i sakta mak där tankarna skulle få färdas fritt och jag skulle andas in den friska vårluften. Men mina känslor var äkta, och är fortfarande efter min underbara löptur där jag njöt av att känna de friska vårvindarna mot mitt ansikte och ljudet av mina skor mot den blöta asfalten. Jag känner fortfarende oro men jag är även full av glädje och energi efter min härliga morgonjogg. Jag njöt av mina spontana tempoökningar när mina ben ville öka och jag gladdes åt alla människor som jag mötte och som vinkade glatt. Jag blev stark när jag sprang förbi skolan och en lärare som stod ute och rökte hejade på och ropade att jag skulle öka tempot. Inspiration kan komma från alla möjliga håll, bara man är öppen. Men oro och viss rädsla, eller rent av skräck inför lördagens lopp det känner jag. Jag är orolig för att hitta till starten, för att komma ihåg nummerlappen, för att ha rätt kläder, för att magen ska besvära mig, för att orka, för att våga ta ut mig, för att komma imål, för att hitta mina torra kläder efter loppet. Det är en verklig oro och nu vet jag var den hör hemma. Inte i morgonens underbara löprunda utan i uppladdningen inför helgen. Nu kan jag se oron i ögonen och välkomna den. För den behövs för att jag ska genomföra loppet på lördag. Det är en oro, men även en spänning och ett sätt att förbereda kroppen och tanken för en prestation.
 
Oro och rädsla känner vi då och då. En del känner det ofta och en del mer sällan. Den kan göra oss stressade och hindra oss att göra saker i våra liv. Alla känslor är äkta, frågan är om de är sanna och om vi kopplar ihop dem med rätt saker. Jag kände oro och kopplade ihop den med morgonens löptur. Om jag hade lyssnat utan att fundera lite så kanske jag hade stannat hemma och trott att jag inte hade lust att springa. Jag ville springa, men jag ville inte plåga mig idag. Jag ville inte flåsa och stånka och känna mjölksyra i benen. Idag var min löpglädje kopplat till joggfart och till att njuta av en stund med mig själv. På lördag kommer jag säkert att vara orolig, en befogad oro som jag hoppas ska omvandlas till jävlaranamma och adrenalin så jag gör ett bra lopp och känner glädje i mjölksyra och blodsmak.
 
Vi ska lyssna på våra känslor, men komma ihåg att de inte alltid är helt sanna.
 
VVS
Anna :)
Allmänt | | 3 kommentarer |
Upp