Gammalt konfirmationstal

Ibland kan det kännas som om livet är ett enda stort skådespel där vi spelar en massa olika roller.

Maskerna som hänger i vapenhuset har konfirmanderna målat och hänger där för att påminna oss alla om att vi kan behöva ta av oss våra masker, kliva ur våra roller ibland. Att lämna dem ute i vapenhuset är en stark symbol. Våra roller är verktyg som hjälper oss att agera i samklang med andra. De kan fungera som en sköld och skydda oss mot livets hårdhet. Men de kan i värsta fall också fungera som vapen. Vapen vi använder för att spela med i vårt gemensamma samhällsspel. Tidvis ganska tuffa samhälle. Vi lever i en tid och i en del av världen där vi har frihet att göra nästan vad vi vill. Frihet att spela många olika roller i många olika sammanhang. Vi lever i frihetens tid… eller kanske förvirringens tid.  Vad är min uppgift? Hur ska jag hitta min väg och förverkliga mig själv? Och när du väl gjort ditt val dyker den inre rösten upp. Hur vet du att det är rätt? Hur kan du veta att det du gör är gott, för dig själv och för andra? Och börjar du lyssna blir du bara mer och mer förvirrad.

Det finns en fin berättelse om en munk som frågar sin abbot; ”Vad gott kan jag göra och hur ska jag leva mitt liv?” Abboten svarar; ”Vad gott är vet bara Gud.”  ”Är inte alla handlingar lika? Skriften säger att Abraham var gästfri och Gud var med honom. Elias älskade stillheten, och Gud var med honom. David var ödmjuk, och Gud var med honom. Gör det som du ser att din själ önskar efter Guds sinne och bevara ditt hjärta.”

Kloka ord. Vi är alla olika och har alla en massa goda egenskaper precis som David, Abraham och Elia. Nu är det ju så att det alltid finns två sidor av samma mynt. Vi har också egenskaper som gör att vi ibland framstår som mindre sympatiska.  Men det behöver vi kanske inte vara så oroliga för.  Även där är vi i gott sällskap. Patriarken Jakob ljög, Kung Salomo var för rik, Johannes Döparen var högljudd, Simson hade långt hår, Mose hade kort stubin…och det hade Petrus med.  Som tur är håller Gud inga anställningsintervjuer. Vi är alla olika med olika gåvor att förvalta.  

Tack för den här fina tiden som vi fått tillsammans. Ni är en härlig grupp med 12 unika och väldigt fina människor.

Var stolt över det som är du. Våga leva livet öppet. Öppna ögonen och se vad livet har att erbjuda. Anta utmaningar och våga göra spännande val. Men öppna också ditt hjärta och lyssna till själens fågel djupt inom dig. Känn efter vad den viskar till just dig. Det som är rätt val för en vän behöver inte vara rätt val för dig. Verklig frihet är inte att ständigt välja nya saker utan att förvalta de gåvor man tagit emot och hålla fast vid den röst som berättar för oss vad vi behöver veta för att välja det goda. Den rösten kommer inte från hjärnan utan är en röst som är betydligt visare än så.

Hjärtats röst.

Allmänt | | Kommentera |

Utsända

Jag träffar så många fantastiska människor varje vecka. Förra veckan satt jag och pratade med en helt underbar kvinna. Vi pratade om livet och om hur viktig varje människa är. Hon sa till mig;
 
- Anna, vi är utsända. Du är utsänd, jag är utsänd. Vi har en uppgift.
 
Det var så fint sagt och jag har burit med mig orden sen förra veckan. Idag blev orden verklighet. Då och då händer det. Det skapas magi i ett samtal eller ett möte. Ord som landar rätt. Tystnaden som får håren på kroppen att resa sig. Ögon som möts. Miraklet sker, i stunden, i mötet.
 
Vi är utsända - för varandra.
 
Magi mitt i vardagen.
 
<3
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Ord

För mig är ord starka. Nästan varje ord, kanske varje ord kan dissekeras, diskuteras, värderas. Redan här efter två meningar finns det möjlighet att kritisera min text. Att värdera och döma. Med en enda mening finns en chans, en möjlighet att bygga upp, stärka eller rent av rädda en människa. En enda mening kan också provocera, irritera, rasera och förstöra. Varje ord eller mening som sägs har en sändare och en mottagare. Så fort orden har landat byts rollerna. Vi sänder, tolkar, sänder tillbaka. Inte konstigt att det blir missförstånd.
 
Jag tänker ibland att jag borde bli helt tyst. Fast tystnaden talar också. Den håller med, den dömer, den bär med sig värderingar och åsikter. Eller också borde jag tala mer. Kanske jag skulle vara mycket tydligare med vad jag tycker och tänker. Nä, så mycket kraft och ork har jag inte. Jag backar. Jag är nog lite feg.
 
Jag väljer oftast mina ord, trots att jag pratar mycket. Munnen säger det hjärtat känner. Det gäller att tänka efter...
 
Jag har många ord som jag skulle vilja dela med mig av. Jag har ord som jag bär med mig i ett värdefack inom mig. De ligger där redo att sägas när jag möter personen som behöver orden. När tiden är rätt. Jag har tillit till att den tiden kommer. Det gäller bara att vara redo, och modig när möjligheten dyker upp.
 
Jag får ofta ord, eller tystnad, av andra människor som medvetet och ibland säkert omedvetet delar med sig av ord och närvaro. Ord och tystnad som stärker mig och som gör det möjligt för mig att fortsätta skapa den person jag vill vara. Med tacksamhet tar jag emot orden som hjälper mig att bygga mig själv.
 
Ord är starka. Ord kan bygga upp och ord kan rasera.
 
I språket finns nyanserna. I poesin finns världens kraft inbyggda i några ynka rader. I en roman finns nya och gamla världar som ger plats för alla som vågar öppna sina ögon för att möta det oväntade, omöjliga. I en novell fångas ögonblick och stunder som vänder livet, som stannar tiden, som blottar den lilla människans storhet.
 
Jag älskar ord.
 
VVS
Anna <3
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp