En tuff brud i lyxförpackning.

Jag är en tuff brud i lyxförpackning. En tuff brud i snyggt fodral. Hur var det sen? Ett stycke dynamit maskerad till sockerbit...
 
Den texten är väl helt underbar och det finns nog brudar som det stämmer in på. Tyvärr inte på mig. Inte helt och hållet i alla fall. Jag missade det där med lyxförpackningen...Och sen kanske jag inte direkt är maskerad till sockerbit...
 
Varför började jag tänka på den sången? Jo, för jag tänkte på hur oerhört lätt jag börjar gråta när jag läser en bok eller ser på en film. Det behövs nästan ingenting. Under julen skyllde jag på granen...att den gjorde mig allergisk. Annan tid brukar jag säga att vi måste dammsuga. Och min familj har vansinnigt roligt åt min blödighet. Utom en av mina döttrar som är lika allergisk...;) Igår läste jag en bok som egentligen inte var särskilt djup. Lite sämre skriven än denne författares andra böcker, men den hade ett härligt persongalleri och innehöll rätt många ämnen att fundera runt. Och jag grät, flera gånger. Tårarna rann och jag snörvlade. Ibland av ilska, ibland för att det var sorgligt och ibland bara föratt (jag vet att det inte ska skrivas ihop). Och hur går det ihop med sången? Jo, jag är en tuff brud i en rätt praktisk förpackning. En tuff brud i ett stadigt fodral. Kanske också ett stycke dynamit, men inte maskerad till sockerbit, utan ett stycke dynamit blandat med sockerbit. För jag är verkligen som en sockerbit rätt ofta. En sockerbit som smälter i tårarna över små obetydliga saker och över betydligt mer allvarliga saker.
 
Men jag gråter sällan i vardagen. Jag är en praktisk person. Saker händer och problem löses i takt med att de uppstår - oftast. Det som inte går att lösa sorteras i databasen i olika mappar. Vi matas med hela världens hemskheter via media och tar in så mycket information varje dag att hjärnan ibland blir aningens överhettad. Vår lilla nära värld har väl egentligen tillräckligt med både glädje och sorg men det är svårt att sortera. Hur mycket är det nyttigt att ta in utan att hinna bearbeta det? Visst tar jag mig tid för stillhet och ro. Tid att begrunda och att fundera. Men hinner jag och orkar jag bearbeta allt? Tror inte det. Alla möten framförallt med barn blir ett avtryck i hjärta och hjärna. Man ska vara proffessionell. Visst. Men människor är levande. Alla är vi amatörer i livet. Ingen har säkra svar och alla trevar sig fram efter bästa förmåga. Ibland kanske vi tar stora självsäkra steg. En del kanske alltid gör det, säkra på sin sak. Men många tar nog ett steg i sänder. Som på en tunn is. För att se om den bär. Men tillbaka till mina tårar. Jag älskar böcker och filmen eftersom de ger mig en möjlighet att gråta ut mycket av det jag samlat inom mig. På nåt sätt är det skönt att få lägga gråten på en fiktiv hund som blir påkörd av en bil i en bok (och som blir opererad och klarar sig vilket ger ännu ett tillfälle att gråta). Hunden får all den där gråten som jag samlat i ett stort badkar av tårar som jag har någonstans inom mig och som kommit från allt jag läst och sett och varit med om i det verkliga livet. Om jag inte läste skulle jag kanske svämma över inombords - och hur skulle det kännas? 
 
För jag är en tuff brud i en praktisk förpackning. En tuff brud i ett stadigt fodral. Jag är ett stycke dynamit, men samtidigt en sockerbit. 
 
Mina böcker är en dörr dit där evigheten och kärleken bor. Mina böcker ger mig glädje och fyller mig med kärlek. De öppnar mina sinnen och ger mig frihet att lämna tid och rum.
 
De ger mig kraft att gråta.
 
// Anna
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Problemlösning.

Något på bakhjulet fryser fast ibland på vår bil. I morse när jag skulle skjutsa till skolan hade det hänt. Jag blev en aningen upprörd och tog första bästa tillhygge för att banka lös det som satt fast. Tyvärr är jag helt ointresserad av allt som har med bilar att göra, inklusive bilkörning, så det gick inte att få lös. Tidigare har det fungerat när jag knackat lite på måfå för att lösa problemen, men inte idag. Efter en liten ramsa på annat språk än svenska lånade jag mina föräldrars bil, genomförde mitt uppdrag, önskade mina barn en bra dag och körde hem för att pånytt attackera den för...ade bilen. Jag ringde min man och fick lite utförligare instruktioner om var man ska knacka, samt vilka verktyg som är lämpliga. Han nämnde inget om det verktyget jag hade använt tidigare, vilket bekräftade min misstanke om att det inte var den bästa grejen att använda. Jag har inte heller sagt till honom vad det var jag använt och det är nog bäst att inte göra det heller eftersom cykelstället till bilen nog endast är menat att använda till cykelställ...
 
Nåväl, jag knackade lite försiktigt på rätt ställe och kunde sedan rulla ut från parkeringen. Jag fick då ett samtal från en syster som jag pratade en rätt lång stund och kunde därför inte meddela min man att jag lyckats med det svåra, näst intill omöjliga uppdraget att laga bil...veln. Efter avslutat samtal skickade jag ett SMS där jag skrev att jag löst problemet och han svarade "Tvivlade inte en sekund." och ett tecken som antagligen var något fint men som min telefon inte kan tyda eftersom den är av den enklare sorten. Jag blev glad som ett barn och skickade en glad mun tillbaka. Han tror verkligen på mig. Att jag kan det jag behöver kunna och att jag löser problem som behöver lösas. Även om det sker med milt våld ibland. Det finns dock en liten möjlighet att han hade ett leende på läpparna när han svarade. Ett leende som kan betyda lite olika saker beroende på situation. Ibland betyder det, "jag sa ju det". Ibland betyder det "bara du kan lyckas med det du just gjorde, men du är söt ändå". Ibland betyder det "du är verkligen fantastisk". Nån gång då och då kan det betyda "jag ÄR gift med en idiot..." Men oftast betyder det nog bara "du kan verkligen allt...till och med slalom". 
 
Och när jag beklagade mig över bilen och att den tjorvar nu på eftermiddagen sa en av mina döttrar; "Men du tog det ju lugnt i morse. Ja, alltså du fick ju inte ett jättestort utbrott..."
 
Min fanclub är ovärderlig. Med såna runt sig fixar man det mesta.
 
:)
Allmänt | | En kommentar |

Virrvarr i huvudet.

Jag tänker rätt mycket just nu. Faktum är att jag tänker så mycket att jag inte hinner sortera mina tankar så jag hinner skriva ner dem innan jag får nya tankar. Jag upplever mycket i möten med människeor och jag irrar runt i mina egna labyrinttankar runt diverse saker. Det blir ett trassel i mitt huvud och jag sorterar ut det lite i sänder, men samtidigt blir garnhärvan större och större. Jag förvånas över hur människor agerar i olika situationer. 
 
Jag önskar att jag kunde finna ro att formulera mina tankar och hitta orden för att beskriva mina känslor. Det är så lätt att skriva, men så svårt att bli förstådd. Vi läser varandra med vår egen förförståelse och med våra egna tankar och känslor som mall för att tolka. Den rätten har vi både som läsare och i annan kommunikation. Därför har jag svårt att skriva. Jag önskar sällan råd av andra och jag upplever ofta att andra gärna vill ge råd, oavsett om man bett om det eller ej. Jag älskar när andra för ett samtal i tal eller text vidare genom att fråga, lägga till något eller på annat sätt höja diskussionen. Jag ogillar när människor ger råd utan att fråga om jag vill ha råd. Så är det faktiskt. Fråga däremot gärna om jag vill ha ett råd. Kanske jag är intresserad...
 
Jag har mycket att skriva men jag är inte redo att dela med mig av det. Det blir så lätt fel. Egentligen kan det inte bli feltolkat, men det blir ibland så att andra tror att de tolkat mina tankar och vet vad jag tycker fast de egentligen bara tolkat sina egna tankar. Spelar det någon roll då kan någon kanske tycka. För mig gör det det. Jag är inte så pigg på att andra tror att de vet vad jag tycker om saker och att vi kanske tycker samma, när vi i egentligen mest troligt inte tycker samma. Det är ju svårt att veta eftersom jag tolkar den andra personen på mitt sätt. 
 
Ska vi då inte kommunicera alls? Självklart. I livekommunikation kan jag styra lite över vart samtalet leder och säga något om jag märker att någon tolkar det jag försöker säga på ett sätt som känns helt fel för mig. Det är därför jag skriver så sällan. Sändarrollen blir statisk och mottagarrollen blir lite för fri för att jag ska känna mig bekväm.
 
Så det jag skrev i början om att det är en garnhärva är inte helt sant, om jag ska vara ärlig. Jag har nog rett ut en del trassel, men det blir en alldeles för färgsprakande och för mig vågad mössa om jag stickar av det garnet.
 
 
Rädsla? Kanske.
 
Mest troligt.
 
VVS (fast ibland är det svårt att våga)
 
// Anna 
 
Upp