Tänk om alla tänkte som jag..

Jag har ägnat halva kvällen igår och hela morgonen idag åt att irritera mig på oliktänkande människor som påverkar mina barn på sätt som jag egentligen inte stöttar och tror på. Jag tror på att barn ska ta ansvar för de små ansvarsområden de blir tilldelade. När de lyckas ska de känna att de gjort nåt bra. Jag tror att man kan stärka en grupp genom att arbeta mot ett gemensamt mål och när man lyckas ska man fira på ett sätt som barnen uppskattar. WE DID IT!!! Däremot tror jag inte på att belöna med glass när en grupp barn en vecka lyckas med att inte göra något dumt (som att rita på sina bänkar). Hur belönas det nästa vecka om de inte ritar på bänken? Med två glassar??? Om man ritar på bänken kan man väl helt enkelt stanna efter skolan och tvätta sin bänk!!! Ska alla få glass även om en ritat på sin bänk? Ska ingen få glass om en ritat på sin bänk? Ska elev A bli utan glass om elev B har ritat på elev A;s bänk? Grrr!! Och varför ska jag betala en glass för att mitt barn inte har ritat på sin bänk??? Eller ännu värre. Varför ska någon annan betala en glass åt mitt barn som inte har ritat på sin bänk. Jag fattar inte.

Fasen, äta glass kan man göra om man vill ha en trevlig dag tillsammans nån gång då och då. Jag vill inte att mitt barn får glass som belöning för att inte ha ritat på sin bänk eller för att inte ha slagit en kompis i huvudet med en pinne!

Tänk om alla tyckte och tänkte som jag. Vad skönt det skulle vara. Att inte behöva irritera sig på folk som gör tvärtemot vad man själv tycker och som säger saker som man nästan svimmar när man hör. Tänk vad livet skulle bli enkelt. Man skulle glida fram som i en kanot en vacker sommardag. Fast å andra sidan. Tänk om alla tänkte som jag. Då skulle vi inte ha några datorer, bilar, mediciner, diskmaskiner eller duschkrämer. För det hade jag aldrig kunnat räkna ut hur man tillverkar. Jag skuller inte heller veta nåt om rymden och ingen skulle bli botad från cancer. Och värst av allt ;) Tänk om alla tänkte som jag. Då skulle jag vara irriterad för att jag inte fick ha mina tankar och idéer ifred. Nä, fram för fritt tänkande och fritt handlande (inom lagen förstås). Det är ju upp till mig att bestämma hur jag ska reagera och agera. Det kanske finns något klokt i att belöna barn med glass när de lyckats med att inte göra nåt dumt. Eller också har jag fattat fel. Kanske eleverna ska bjuda läraren på glass varje gång de har ritat på sin bänk. :) Den som lever får se. ;)
 

Ha en bra dag. Och dagens tips från mig: Klottra inte på nån vägg eller nåt skrivbord fram till fredag. Då kanske ni får en tårta av chefen. ;)
Allmänt | | 2 kommentarer |

Anpassa hastigheten till rådande förhållanden.

Utanför mitt fönster faller stora vita snöflingor. De dalar sakta ner genom luften och landar mjukt på marken. Om jag tar en promenad kommer snöflingorna att skymma sikten en aning men eftersom farten är låg blir det inga problem att se vägen. Värre är det för min man som är ute på vägarna. När man kör bil i snöfall försämras sikten avsevärt. Det känns som om snöflingorna ökar farten. Till slut kan det börja flimra framför ögonen och hur man än försöker koncentrera sig på vägen är det svårt att se var den går. En klok bilförare anpassar hastigheten efter väglag och sikt. Tyvärr finns det många som inte gör det. Anledning? Kanske man tror att man är odödlig, kanske man tror att man har röntgensyn, kanske man tycker man är bäst i världen på att köra bil eller också är man helt enkelt bara stressad. I dagen samhälle springer människor fram för att hinna så mycket som möjligt. Man tutar och kör så det ryker. Frågan är om det är effektivt eller bara ett symptom på rastlöshet. Att rusa fram i livet utan att ta sig tid att reflektera över sin tillvaro.

"Oavsett hur upptagen du är, är det viktigt att stanna upp tillräckligt lång stund, för att tänka över vart du verkligen vill komma och hur du bäst kommer dit."  Terry Orlick

Smart tycker jag. Och då kan man ju passa på nån dag när sikten är lite dåligt. Det kan vara ett tecken på att det är läge att sakta farten. Du kanske har kommit till ett spännande vägskäl i livet. Och om du kör för fort riskerar du att missa ett tillfälle att svänga in på en ny spännande väg. 

 

Allmänt | | 2 kommentarer |

Sopsortering

Det här med sopsortering är ju en hel vetenskap. Jag börjar bli lite bättre på att veta vad som ska i vilken container, men det har varit en lång process. Förr satte man allt i en påse som sopbilen hämtade och någon brände upp skiten. Sen kom man på att det inte var så bra för naturen så då fick vi så snällt börja sopsortera. Nu är det svårt att förstå hur man kunde trycka ner en äggkartong i brännbara sopor!!! Fy vad hemskt. I Stockholm gör de visst fortfarande så. De är lite efter i utvecklingen där nere. ;)

Tänk om det är samma med känslorna och tankarna som kommer med våra upplevelser i livet. Att vi kan sopsortera dem! Förr i världen gick matavfallet till grisarna och alla gårdar hade egna soptippar. Man grävde ner det som inte gick att bränna upp. Jag tror man gjorde samma med känslor. En del brände man upp direkt, man var rätt hårdhudad. Och det som inte gick att bränna upp grävde man ner - så ingen skulle kunna hitta dem. Själv hoppades man nog att man skulle glömma vart man grävt ner dem.

Nuförtiden lever vi ett annat sorts liv. Jag tror vi pratar mer om våra känslor och hur vi upplever saker vi är med om. Kanske det är så att vi har en viss sopsortering av våra upplevelser. Vissa saker är komposterbara. Vi kan behålla dem och när tankarna och känslorna fått en tid i komposten använder vi de som ny näring. Vi har lärt oss av våra erfarenheter - en del positiva och en lite negativa. Både glädje och sorg är komposterbara. En del blir ny jord snabbt och en del tar längre tid. Vissa saker bränner vi direkt. Med åren lär man sig vad som är brännbart. Man kan bränna en del själv och det blir lite äcklig rök, som försvinner ganska fort. Sen tänker man inte så mycket på det. Vissa erfarenheter kräver lite mer eftertanke. Hur ska vi sopsortera den här händelsen? Kanske vi behöver lämna in den på en miljöstation där det finns experter - vi delar med oss av erfarenheterna. Någon som vet hur såna grejer ska hanteras. Inga farliga saker. Det kanske till och med går att återvinna. Det kan bli till en ny kraft. Men man klarar det inte helt på egen hand. Vissa känslor är som farligt avfall. Det går att ta hand om men ofta låter vi det ligga i en hopknytt påse en lång tid. Kanske ända till det börjar rinna ut lite batterivätska eller man är rädd att något ska sprängas i luften. Och då vet man kanske inte ens var man ska gå med sitt avfall. Känns inte riktigt som om kommungubbarna hanterar så här farliga grejer. Erfarenheter och känslor i kategorin "farligt avfall" ska man nog hantera väldigt varsamt. Men man bör nog snarast googla för att hitta en riktig expert. Jag tror att alla har en påse farligt avfall inom oss. Frågan är vad som är farligast. När det sipprar ut lite av de erfarenheterna hela tiden eller när det exploderar... Sen finns det dessvärre en ännu värre kategori. LIVSFARLIGT AVFALL!!! Typ radioaktivt avfall. Sånt man måste kapsla in i flera lager för att aldrig, aldrig någonsin släppa ut. Hur sopsorterar man sånt avfall. Det går att ta rätt på sånt avfall också. Det krävs bara en väldigt stor förberedelse, kunskap och försiktighet för att öppna kapslarna och flytta det till ett annat ställe. Ett ställe där det inte gör någon skada.

Jag är ingen expert på sopsortering, men jag gör så gott jag kan. Och jag vet att man inte får bränna farligt avfall på egen hand. Det är farligt både för en själv och för omgivningen. Låt oss ta hand om våra sopor på bästa sätt. Mycket går att återvinna. Och om man tänker efter före man handlar (i dubbel bemärkelse) så kanske det inte blir så mycket sopor. :)

Ha en bra dag!
Allmänt | | 4 kommentarer |
Upp