Skönhet kommer inifrån.

Skönhet kommer inifrån. Beviset för det är min spegelbild som jag har mött senaste tiden. Jag torrborstar mig, smörjer fötterna med en speciell fotsalva, händerna med en speciell handsalva, kroppen med hudlotion, rollar ansiktet med jadesten (ja, det är sant), sprayar rosenvatten, använder dagkräm, nattkräm, ögonolja, tvättar håret i fantastiska (dyra) schampon, gör hårinpackningar och masserar in hårserum. Trots detta möts jag varje morgon av en spegelbild helt utan filter. Jag inser ju att det är en selfie, eftersom jag är den enda som är inne i rummet. Men på nåt sätt vägrar jag identifiera mig med den personen som envisas med att visa upp sitt fula tryne i min badrumsspegel. Jag känner igen henne eftersom att hon just nu bor inne i mig. Men att hon är så fräck så att hon till och med tagit över min spegelbild, det kan jag inte acceptera. Personen jag ser i spegeln är tråkig. Hon har ingen humor trots att munnen skrattar. Munnen skrattar men ögonen ler inte. Hon har tappat gnistan och känner inte nån större glädje i det som hon tidigare brunnit för. Det finns till och med en gnutta bitterhet i hennes tankar. Usch och fy, vilken fasansfull person. 
 
Hon har visat sig i min badrumsspegel förr. Dykt upp där de dagar hon absolut inte varit välkommen. Jag brukar släcka lyset och lämna henne i sitt mörker och då brukar hon försvinna av sig självt. Oftast kommer hon när jag kämpar som hårdast med att hålla värmen i midvintermörkret. Hon visar sig sällan när sommarnätterna är långa och när mitt ansikte speglar sig i solen. Hon föds i mörker och kyla, närs av mörker och kyla och sprider mörker och kyla. Hon pådyvlar mig sina negativa åsikter och förpestar mina tankar. Hon kletar sin svarta sörja över mina känslor och gör allt hon kan för att stänga kärlekens dörr. Hon får mig att tvivla, att tveka, att backa. Hennes namn är Rädsla och hon är en del av mig. Oftast är hon pytteliten och blir väl omhändertagen av hennes systrar som heter Kärlek, Mod, Tro och Hopp. Då mår Rädsla ganska bra och håller sina dåliga tankar för sig själv. Men de dagar när Kärlek, Mod, Tro och Hopp är lite trötta och inte orkar visa omtanke till Rädsla så blir hon besvärlig och tar chansen att sprida sitt mörker. För när ljuset blir mindre blir mörkret större och eftersom Rädsla är rädd för mörker så försöker hon släcka ljuset så hon slipper se mörkret. Sen har hon väldigt dåligt konsekvenstänk eftersom det då blir ännu mörkare, och mörkret kan man ju egentligen inte se, eftersom det är så mörkt. Man kan bara känna det. 
 
Idag när jag såg Rädsla i min badrumsspegel så insåg jag att hon inte alls är så fasansfull. Men hon är trött. Trött på att vara rädd. Och eftersom Kärlek, Mod, Tro och Hopp har vilat ett tag nu så är det dags att väcka dem. Nu måste de ta hand om syster Rädsla. Låta henne vila. Låta oron och tvivlet sova, långt inne i ett mysigt rum i mitt inre. Det finns plats för dem också, men inte så stor plats. Kärlekens låga ska brinna och hoppets stjärna ska lysa i mina ögon. Jag bär alla tankar och känslor inom mig. Jag har dessa tankar och känslor. Men jag är inte mina tankar och känsor. Jag skapar mig själv varje sekund av livet och jag kan välja vilka känslovågor jag ska surfa på och vilja tankar som ska styra mina handlingar. 
 
Jag är min spegelbild, men min spegelbild är inte hela jag. 
 
Skönhet kommer inifrån. Beviset är min spegelbild jag har mött senaste tiden. Men jag har ändrat mig. Istället för att döma den och släcka lyset ska jag låta ljuset möta spegelbilden så mörkret kan sjunka undan, låta hoppet visa vägen för kärleken och modet. Rädslan är inte ond, bara rädd. 
 
Sen är det ju faktiskt så att vintermörker och kyla kräver både torrborstning och ögonolja. Kanske också en hårklippning och en massage kan hjälpa skönheten inifrån på traven. 
 
Skönhet kommer inifrån, men fåfängan utifrån. Och helt ärligt så är även fåfängan en del av mig. 
 
Puss och kram
 
// Anna :) 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Låt hjärtat öppna sig...

"Gläd dig du Kristi brud, och möt din Herre Gud. Saktmodig, mild och god, han ger de svaga mod. Vill du honom höra, skall han dig salig göra. Låt hjärtat öpppna sig, bjud Kristus hem till dig."
 
På söndag rider han in i Jerusalem. Eller in i våra hjärtan. Gör porten hög, gör dörren bred...och böj dig ned. Hosianna, Davids son, välsignad vare han, som kommer i Herrens namn. 
 
 
Jag är ingen teolog. Jag har än i vuxen ålder lite problem med att Jesus rider in i Jerusalem tre veckor före han föds... Men det är ju Guds son så det är väl inte så konstigt med tanke på allt annat han pysslar med under sin korta livstid mellan jul och påsk. Så jag ser det helt enkelt som en förberedelsetid för mig. En tid att reflektera över det stora som jag som människa är inbjuden till - livet. 
 
I morgon är det första december och den dagen då jag gläntar på dörren till julen. Jag sätter i morgon min intention för adventstiden. Jag tänker välja tre ord som ska få följa med mig under dessa tre veckor. Jag kanske inte kommer att känna mig som Kristi brud när julen kommer. Kanske jag inte ens kommer ihåg att böja mig  ned inför det stora miraklet när Maria tar himmelen i sin famn på juldagsmorgonen.
 
Men en sak vet jag. Och det är att jag när jag gläntar på dörren till julen ser ett stort ljus och att jag känner en stor värme strömma mot mig. En värme som landar i mitt hjärta och en värme som gör att jag vill öppna dörren lite till...och lite till. Värmen som strömmar ut från julens dörr är mild och god, den ger mig mod. Ljuset som strömmar ut från julens dörr är kärlekens ljus, förlåtelsens ljus. 
 
 
 
Jag ber att det ljuset och den värmen ska ge mig förmåga att reflektera över livet och mod att öppna mitt hjärta lite till, att ge lite till åt den som behöver något. Jag önskar att ljuset från stjärnan ska lysa genom mig till någon annan, någon som behöver ljus och kärlek från någon som är större än du och jag. Jag hoppas att de som vandrar i mörkret ska nås av ljuset och att den som fryser ska bli varm. 
 
 
Jag vet inte hur jag ska göra mig salig för att honom höra. Det verkar svårt tycker jag. Att höra Gud alltså. Ibland känner jag nåt i mitt hjärta. Kan man höra med hjärtat? Inte vet jag. Jag är ingen teolog. Eller räcker det med att vilja höra för att bli salig? 
 
Jag fokuserar på att han ger de svaga mod. Där känner jag igen mig.
 
I morgon är det första december och på söndag första advent. Då får vi tända det första ljuset. Och...
 
när det första ljuset brinner står julens dörr på glänt,
och alla människor glädjas att fira få advent.
 
 
 
 
Tre ord...inte helt säker än på vilka det blir. Med de kommer till mig. 
 
 
En fin första advent önskar jag dig
 
// Anna 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Var tapper och var god.

För varje år som går blir jag mer och mer osäker och samtidigt mer och mer tvärsäker. För varje år som går så blir jag mer och mer medveten om min litenhet och på samma gång mer och mer medveten om min storhet. För varje år som går blir min väg snårigare och snårigare samtidigt som min inre kompass visar vägen tydligare och tydligare. 
 
Min värld har blivit så mycket enklare senaste åren samtidigt som den har blivit så mycket svårare. Alltså inte enkelt lika med lätt utan enkelt men också svårt och ibland tungt. Enkelt för att jag tvärsäkert går min väg som jag så tydligt ser. Enkelt för att jag ser vad som är mitt uppdrag i livet och för att jag vet vad jag kan och ännu tydligare vad jag inte kan och inte förstår. Svårt därför att jag har blivit modigare och därmed mer risktagande. Jag vågar mig ut på tunn is och där får man inte tveka för mycket samtidigt som man måste gå varsamt fram. Jag vågar lita på min erfarenhet, min kunskap och min intuition. Men att vara modig och att våga lita på sin förmåga är inte samma sak som att man inte är rädd och att man inte förstår att det finns många sanningar och många sätt att hantera situationer. I varje situation finns många valmöjligheter och det gäller att vara medveten om att det i varje situationen finns olika perspektiv att se situationen från och att det inte är självklart vems perspektiv som har tolkningsföreträde. Varje val man aktivt eller omedvetet gör för med sig ansvar för konsekvensen av ens handlande.
 
Min litenhet i världen har inte bara med min fysiska storlek att göra. Jag inser att varje människa - även de som är 190 cm - bara är en liten, liten, liten prick...eller inte ens en liten prick utan en mikroskopisk prick på denna jord. Helt obetydlig skulle man kunna tänka. Men se det är vi inte. Det är ingen. Vi är små. Men vi är ruskigt betydelsefulla. Jag är helt övertygad om att varje  mikroskopiskt liten människa kan utföra stordåd, mirakel, underverk. För i det lilla sker det stora. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och detta något är det som är världens hopp. Varje liten handling som sker utifrån en god intention är för mig ett bidrag till det goda i världen. Ibland kan våra goda intentioner landa fel och bli till något mindre bra. Så är det och där hamnar vi alla då och då. Men jag tror ändå att våra kärleksfulla intentioner vinner i slutändan.  I den vissheten hittar jag styrka när jag famlar i mörker, snavar runt i snårig terräng, gråter för att mitt liv består av kaos och förvirring. När jag känner att jag inte gjort tillräckligt eller att jag har handlat fel. Då frågar jag mig: Vilken intention hade jag? Var den god? Vill jag en annan människa gott? Försöker jag efter bästa förmåga ge min nästa något gott? Eller har jag en dold agenda? Söker jag egen vinning? Så länge jag kan svara ärligt till mig själv så är det gott nog. Även de gånger jag erkänner för mig själv att jag faktiskt hade nåt lite halv (eller hel) elakt i baktanke. Jag är långt ifrån en genomgod människa, men jag gör mitt bästa. Ibland lyckas jag bättre, ibland lite sämre. Men jag försöker vara sann mot mig själv och jag försöker verkligen följa rådet som Askungen får av sin mor i den nya Disneyversionen av sagan. 
 
Var tapper och var god. 
 
När jag sen känner att det blir för svårt att klara godheten på egen hand ber jag; Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden. Gud, ge mig sinnesro. Och sen lägger jag till; Och hjälp mig att vara tapper och god....och gör mig gärna lika vacker som Askungen när du ändå är igång. :)
 
VVS
 
Anna 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp