Var tapper och var god.

För varje år som går blir jag mer och mer osäker och samtidigt mer och mer tvärsäker. För varje år som går så blir jag mer och mer medveten om min litenhet och på samma gång mer och mer medveten om min storhet. För varje år som går blir min väg snårigare och snårigare samtidigt som min inre kompass visar vägen tydligare och tydligare. 
 
Min värld har blivit så mycket enklare senaste åren samtidigt som den har blivit så mycket svårare. Alltså inte enkelt lika med lätt utan enkelt men också svårt och ibland tungt. Enkelt för att jag tvärsäkert går min väg som jag så tydligt ser. Enkelt för att jag ser vad som är mitt uppdrag i livet och för att jag vet vad jag kan och ännu tydligare vad jag inte kan och inte förstår. Svårt därför att jag har blivit modigare och därmed mer risktagande. Jag vågar mig ut på tunn is och där får man inte tveka för mycket samtidigt som man måste gå varsamt fram. Jag vågar lita på min erfarenhet, min kunskap och min intuition. Men att vara modig och att våga lita på sin förmåga är inte samma sak som att man inte är rädd och att man inte förstår att det finns många sanningar och många sätt att hantera situationer. I varje situation finns många valmöjligheter och det gäller att vara medveten om att det i varje situationen finns olika perspektiv att se situationen från och att det inte är självklart vems perspektiv som har tolkningsföreträde. Varje val man aktivt eller omedvetet gör för med sig ansvar för konsekvensen av ens handlande.
 
Min litenhet i världen har inte bara med min fysiska storlek att göra. Jag inser att varje människa - även de som är 190 cm - bara är en liten, liten, liten prick...eller inte ens en liten prick utan en mikroskopisk prick på denna jord. Helt obetydlig skulle man kunna tänka. Men se det är vi inte. Det är ingen. Vi är små. Men vi är ruskigt betydelsefulla. Jag är helt övertygad om att varje  mikroskopiskt liten människa kan utföra stordåd, mirakel, underverk. För i det lilla sker det stora. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och detta något är det som är världens hopp. Varje liten handling som sker utifrån en god intention är för mig ett bidrag till det goda i världen. Ibland kan våra goda intentioner landa fel och bli till något mindre bra. Så är det och där hamnar vi alla då och då. Men jag tror ändå att våra kärleksfulla intentioner vinner i slutändan.  I den vissheten hittar jag styrka när jag famlar i mörker, snavar runt i snårig terräng, gråter för att mitt liv består av kaos och förvirring. När jag känner att jag inte gjort tillräckligt eller att jag har handlat fel. Då frågar jag mig: Vilken intention hade jag? Var den god? Vill jag en annan människa gott? Försöker jag efter bästa förmåga ge min nästa något gott? Eller har jag en dold agenda? Söker jag egen vinning? Så länge jag kan svara ärligt till mig själv så är det gott nog. Även de gånger jag erkänner för mig själv att jag faktiskt hade nåt lite halv (eller hel) elakt i baktanke. Jag är långt ifrån en genomgod människa, men jag gör mitt bästa. Ibland lyckas jag bättre, ibland lite sämre. Men jag försöker vara sann mot mig själv och jag försöker verkligen följa rådet som Askungen får av sin mor i den nya Disneyversionen av sagan. 
 
Var tapper och var god. 
 
När jag sen känner att det blir för svårt att klara godheten på egen hand ber jag; Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden. Gud, ge mig sinnesro. Och sen lägger jag till; Och hjälp mig att vara tapper och god....och gör mig gärna lika vacker som Askungen när du ändå är igång. :)
 
VVS
 
Anna 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Ursäkta men min man har inte hunnit städa.

Vi satt i köket och pratade jag och några andra. Vi pratade om allt möjligt och kom in på min roll som husmor. Jag sa nånting i stil med att jag inte är så intresserad av hushållsarbete. Lite skämtsamt sa en annan person då: Nej, det kan man faktiskt se. Jag svarade skrattande att ja, det kan man. För den personen sa inte det av elakhet utan av vad som syns med ögonen...och med våra värderingar och invanda tankar. När man kommer in i vårt hus så slås nog många av tanken att här bor det människor som inte prioriterar städning och inredning. Kanske en och annan också, lite omedvetet tänker att här bor det en mamma som inte prioriterar städning och inredning. Vi tittar lite nämre på saken.
 
Vårt hus är litet, omodernt, fullt av saker, människor och aktiviteter. Vi har böcker överallt eftersom alla läser minst 5 böcker var...samtidigt. Vi har träningskläder, stallkläder, tavlor, resväskor och instrument i hela huset. Vi har skor för alla väder och tillfällen. Eftersom huset inte har så många garderober (eller annan förvaring) så ligger många saker helt enkelt framme, redo att användas. Vi har en toalett nere som är två kvadratmeter och som fungerar som toalett, vattenhämtningsställe för djuren (ja, sant) och tvättstuga så den är också rätt så full med saker. Det är oftast någon som äter eller bakar något. Så när man kommer in hit så ser man kaos. Så är det. Det är kaos. Det kan också ligga spån på golvet och hö i handfatet. Kanske man då tänker att ingen städar här. Köket är också intressant...
 
Här bor alltså en familj som inte prioriterar städning och inredning. Kanske de inte vet hur man gör. Eller är det så att här bor en mamma som inte prioriterar städning och inredning. Som inte är så intresserad av hushållsarbete.
 
Eller är det kanske så att här bor en familj som städar och tvättar utav bara tusan, hela tiden. Men att det aldrig märks eftersom det även är en familj som lever utav bara tusan, hela tiden. Vem vet?
 
Men det jag vet är att de flesta av oss är jämställda och moderna människor som delar på hushållsarbete och annat arbete. Men jag vet också att djupt inne i mig bor Duktiga Anna, som av samhället är fostrad att bli en god husmor, en dubbelarbetande sådan. Jag tror också att några av er riskerar att undermedvetet tänka tanken att det är bor mamma som inte prioriterar hushållsarbete i vårt hus. Och innan du säger emot...reflektera...
 
Här skulle jag kunna fortsätta fundera runt prioriteringar, normer och invanda tankemönster. Men jag stannar här idag. Jag är en modern mamma, med egna intressen och många bollar i luften. Men jag är också fast i skuld och skam. En mamma som inte har ett hus som ser ut som i en inredningstidning är en dålig mamma, en dålig husmor. Jag tror inte på det, jag lever inte efter det, men ändå så finns hon där. Duktiga Anna. Som tror att hon måste bevisa för omvärlden att hon kan både, städa, laga mat, klippa gräset, tvätta, baka och göra karriär. Nu kan jag ju allt det där. Plus att jag har bra biceps. Jag gillar det mesta av det och vi delar på hushållsarbetet, så vad är problemet? Jo. Att vi när det kommer någon hit vet med största säkerhet att det (undermedvetet och utan dömande) kommer att vara mamman i huset som inte har städat före gästerna kom. Fast det faktiskt var pappan som inte har städat, för han är på skogsbrand så han hann inte. Men mamman hann inte heller för hon solade i bikini... ;)
 
Vårt hus är alltid öppet, bokstavligen. De flesta vet var nyckeln är. Här är alla välkomna, alltid.
Jag tror inte så många av våra vänner är så kritiska, men faktum kvarstår. Duktiga Anna lever - 2018.
 
Så när du kommer hem till min underbara stora och märkliga familj. Känn dig som hemma. Släng av dig skorna, sätt upp fötterna i kökssoffan och njut av livet. För det gör vi. När vi inte städar.
 
Btw. så har jag bakat jordgubbstårta till efterrätt idag. Kokat egen vaniljsås och bakat en egen tårtbotten. Välkommen att smaka.
 
// Duktiga Anna :)
Allmänt | | Kommentera |

Min rustning har rostat sönder

När jag var 15 år tyckte jag att jag förstod livet. När jag var 16 visste jag ännu lite mer och var ännu lite säkrare. Så höll det på några år. Jag byggde sakta men säkert upp en bild av världen och en bild av mig själv. Bilden av mig var rätt så tydlig. En glad men bestämd person med en vilja av stål och en förmåga att argumentera som få vågade gå emot. Min rustning var stark, jättestark och den stod emot allt. Jag och mina kompisar var kärleksfulla, men hårda. Hårda mot oss själva och hårda mot andra. Världen var svart och vit och det fanns rätt och fel, ont och gott. När jag ser på mitt unga jag blir jag stolt. Jag var en kraftfull ung dam som levde intensivt och som hade många bollar i luften samtidigt. Och som dessutom metodiskt plockade ner bollarna utan att tappa en enda en. Jag ser på mitt unga jag med kärlek och med ömsinthet. Hon hade en ganska tung ryggsäck och livet var inte alltid så lätt. Rustningen jag hade på mig var nog nödvändig. Utan den hade jag inte klarat mig. Men jag klarade tonåren och tiden som ung vuxen. Det var mycket vänner och mycket skratt men också en hel del jobbigt som svepte över mig och drog ner mig mot det mörka och destruktiva. Berg-och-dal-banan var intensivare på den tiden. Topparna var högre och dalarna djupare. Mitt inre driv var enormt och mina känslor var okontrollerbara och många gånger överväldigande och otäcka. Jag kände mig annorlunda, fel, trög och ful.
 
Tänk så fel jag hade! Jag var ju faktiskt helt fantastisk, smart, söt och ja, annorlunda. Men vilken tur. Tänk om jag hade varit precis som alla andra. På många sätt var jag ju det också. Men alla är vi annorlunda, vi är alla en unik individ.
 
Med åren har kanterna mjuknat, rustningen har rostat sönder och ramlat av och många gånger har jag ingen aning om vad som är rätt och fel. Det enda jag de flesta dagar är säker på är att kärlek och vänlighet är nyckeln till ett gott liv för oss här på jorden. De flesta dagar är jag säker på att vi genom att se varandra, röra vid varandra och lyssna på varandra kan utföra mirakel. De flesta dagar tror jag att jag kan göra skillnad. Men ibland så tvivlar jag. Min berg-och-dal-bana är kvar även om det inte svänger lika mycket nu för tiden. Det är till och med så att jag är lite förtjust i topparna och dalarna. Då känner jag att jag är en levande varelse. Att mina känslor finns nära mina tankar och att jag inte har blivit kall och hård fast världen brinner. När mörkret sveper in över mig så tvivlar jag. Jag tvivlar på min egen förmåga, jag tvivlar på Gud, jag tvivlar på att världen kommer att bli bra för alla barn och jag tvivlar på att jag är tillräckligt kärleksfull. Min tro på kärleken och det goda bleknar och hopplösheten smyger sig på. Men hopplösheten vinner inte i mig. Mitt hopp är starkare än mitt tvivel. Och varje gång jag tvivlar finns det någon annan som tror.
 
Varje dag möter jag mitt unga jag. Säkra ungdomar, fulla av liv och energi. De skrattar och ler. De är kärleksfulla och omtänksamma. De är lite lika varandra på många sätt men alla är unika och annorlunda på sitt sätt. En del har bara en liten tunn rustning och har vandrat ganska lätt genom livet. Men masken vi bär och rustningen vi har på är inte alltid så lätt att se. Vi är bra på att dölja och många av oss döljer mycket. Jag möter ungdomar som bär på en ryggsäck som är så tung så att det egentligen inte borde vara möjligt att ta sig framåt. Men de går ändå. Våra barn och ungdomar är starka, modiga, kraftfulla, kloka och kapabla. Men de är också sköra och osäkra. De vill göra rätt och de vill lyckas i livet och vi ska hjälpa dem.
 
Du är fantastisk. Du är en unik person med speciella gåvor. Jag tror inte på tips och råd. Vi är alla unika och alla går sin egen väg. Men vi kan finnas där för varandra. Vi kan se varandra, röra vid varandra och lyssna på varandra. Alla gör misstag. Alla gör dåliga saker. Varje dag är en ny möjlighet. Vi gör så gott vi kan.
 
Det är ganska svårt att vara människa.
Allmänt | | Kommentera |
Upp