Ursäkta men min man har inte hunnit städa.

Vi satt i köket och pratade jag och några andra. Vi pratade om allt möjligt och kom in på min roll som husmor. Jag sa nånting i stil med att jag inte är så intresserad av hushållsarbete. Lite skämtsamt sa en annan person då: Nej, det kan man faktiskt se. Jag svarade skrattande att ja, det kan man. För den personen sa inte det av elakhet utan av vad som syns med ögonen...och med våra värderingar och invanda tankar. När man kommer in i vårt hus så slås nog många av tanken att här bor det människor som inte prioriterar städning och inredning. Kanske en och annan också, lite omedvetet tänker att här bor det en mamma som inte prioriterar städning och inredning. Vi tittar lite nämre på saken.
 
Vårt hus är litet, omodernt, fullt av saker, människor och aktiviteter. Vi har böcker överallt eftersom alla läser minst 5 böcker var...samtidigt. Vi har träningskläder, stallkläder, tavlor, resväskor och instrument i hela huset. Vi har skor för alla väder och tillfällen. Eftersom huset inte har så många garderober (eller annan förvaring) så ligger många saker helt enkelt framme, redo att användas. Vi har en toalett nere som är två kvadratmeter och som fungerar som toalett, vattenhämtningsställe för djuren (ja, sant) och tvättstuga så den är också rätt så full med saker. Det är oftast någon som äter eller bakar något. Så när man kommer in hit så ser man kaos. Så är det. Det är kaos. Det kan också ligga spån på golvet och hö i handfatet. Kanske man då tänker att ingen städar här. Köket är också intressant...
 
Här bor alltså en familj som inte prioriterar städning och inredning. Kanske de inte vet hur man gör. Eller är det så att här bor en mamma som inte prioriterar städning och inredning. Som inte är så intresserad av hushållsarbete.
 
Eller är det kanske så att här bor en familj som städar och tvättar utav bara tusan, hela tiden. Men att det aldrig märks eftersom det även är en familj som lever utav bara tusan, hela tiden. Vem vet?
 
Men det jag vet är att de flesta av oss är jämställda och moderna människor som delar på hushållsarbete och annat arbete. Men jag vet också att djupt inne i mig bor Duktiga Anna, som av samhället är fostrad att bli en god husmor, en dubbelarbetande sådan. Jag tror också att några av er riskerar att undermedvetet tänka tanken att det är bor mamma som inte prioriterar hushållsarbete i vårt hus. Och innan du säger emot...reflektera...
 
Här skulle jag kunna fortsätta fundera runt prioriteringar, normer och invanda tankemönster. Men jag stannar här idag. Jag är en modern mamma, med egna intressen och många bollar i luften. Men jag är också fast i skuld och skam. En mamma som inte har ett hus som ser ut som i en inredningstidning är en dålig mamma, en dålig husmor. Jag tror inte på det, jag lever inte efter det, men ändå så finns hon där. Duktiga Anna. Som tror att hon måste bevisa för omvärlden att hon kan både, städa, laga mat, klippa gräset, tvätta, baka och göra karriär. Nu kan jag ju allt det där. Plus att jag har bra biceps. Jag gillar det mesta av det och vi delar på hushållsarbetet, så vad är problemet? Jo. Att vi när det kommer någon hit vet med största säkerhet att det (undermedvetet och utan dömande) kommer att vara mamman i huset som inte har städat före gästerna kom. Fast det faktiskt var pappan som inte har städat, för han är på skogsbrand så han hann inte. Men mamman hann inte heller för hon solade i bikini... ;)
 
Vårt hus är alltid öppet, bokstavligen. De flesta vet var nyckeln är. Här är alla välkomna, alltid.
Jag tror inte så många av våra vänner är så kritiska, men faktum kvarstår. Duktiga Anna lever - 2018.
 
Så när du kommer hem till min underbara stora och märkliga familj. Känn dig som hemma. Släng av dig skorna, sätt upp fötterna i kökssoffan och njut av livet. För det gör vi. När vi inte städar.
 
Btw. så har jag bakat jordgubbstårta till efterrätt idag. Kokat egen vaniljsås och bakat en egen tårtbotten. Välkommen att smaka.
 
// Duktiga Anna :)
Allmänt | | Kommentera |

Min rustning har rostat sönder

När jag var 15 år tyckte jag att jag förstod livet. När jag var 16 visste jag ännu lite mer och var ännu lite säkrare. Så höll det på några år. Jag byggde sakta men säkert upp en bild av världen och en bild av mig själv. Bilden av mig var rätt så tydlig. En glad men bestämd person med en vilja av stål och en förmåga att argumentera som få vågade gå emot. Min rustning var stark, jättestark och den stod emot allt. Jag och mina kompisar var kärleksfulla, men hårda. Hårda mot oss själva och hårda mot andra. Världen var svart och vit och det fanns rätt och fel, ont och gott. När jag ser på mitt unga jag blir jag stolt. Jag var en kraftfull ung dam som levde intensivt och som hade många bollar i luften samtidigt. Och som dessutom metodiskt plockade ner bollarna utan att tappa en enda en. Jag ser på mitt unga jag med kärlek och med ömsinthet. Hon hade en ganska tung ryggsäck och livet var inte alltid så lätt. Rustningen jag hade på mig var nog nödvändig. Utan den hade jag inte klarat mig. Men jag klarade tonåren och tiden som ung vuxen. Det var mycket vänner och mycket skratt men också en hel del jobbigt som svepte över mig och drog ner mig mot det mörka och destruktiva. Berg-och-dal-banan var intensivare på den tiden. Topparna var högre och dalarna djupare. Mitt inre driv var enormt och mina känslor var okontrollerbara och många gånger överväldigande och otäcka. Jag kände mig annorlunda, fel, trög och ful.
 
Tänk så fel jag hade! Jag var ju faktiskt helt fantastisk, smart, söt och ja, annorlunda. Men vilken tur. Tänk om jag hade varit precis som alla andra. På många sätt var jag ju det också. Men alla är vi annorlunda, vi är alla en unik individ.
 
Med åren har kanterna mjuknat, rustningen har rostat sönder och ramlat av och många gånger har jag ingen aning om vad som är rätt och fel. Det enda jag de flesta dagar är säker på är att kärlek och vänlighet är nyckeln till ett gott liv för oss här på jorden. De flesta dagar är jag säker på att vi genom att se varandra, röra vid varandra och lyssna på varandra kan utföra mirakel. De flesta dagar tror jag att jag kan göra skillnad. Men ibland så tvivlar jag. Min berg-och-dal-bana är kvar även om det inte svänger lika mycket nu för tiden. Det är till och med så att jag är lite förtjust i topparna och dalarna. Då känner jag att jag är en levande varelse. Att mina känslor finns nära mina tankar och att jag inte har blivit kall och hård fast världen brinner. När mörkret sveper in över mig så tvivlar jag. Jag tvivlar på min egen förmåga, jag tvivlar på Gud, jag tvivlar på att världen kommer att bli bra för alla barn och jag tvivlar på att jag är tillräckligt kärleksfull. Min tro på kärleken och det goda bleknar och hopplösheten smyger sig på. Men hopplösheten vinner inte i mig. Mitt hopp är starkare än mitt tvivel. Och varje gång jag tvivlar finns det någon annan som tror.
 
Varje dag möter jag mitt unga jag. Säkra ungdomar, fulla av liv och energi. De skrattar och ler. De är kärleksfulla och omtänksamma. De är lite lika varandra på många sätt men alla är unika och annorlunda på sitt sätt. En del har bara en liten tunn rustning och har vandrat ganska lätt genom livet. Men masken vi bär och rustningen vi har på är inte alltid så lätt att se. Vi är bra på att dölja och många av oss döljer mycket. Jag möter ungdomar som bär på en ryggsäck som är så tung så att det egentligen inte borde vara möjligt att ta sig framåt. Men de går ändå. Våra barn och ungdomar är starka, modiga, kraftfulla, kloka och kapabla. Men de är också sköra och osäkra. De vill göra rätt och de vill lyckas i livet och vi ska hjälpa dem.
 
Du är fantastisk. Du är en unik person med speciella gåvor. Jag tror inte på tips och råd. Vi är alla unika och alla går sin egen väg. Men vi kan finnas där för varandra. Vi kan se varandra, röra vid varandra och lyssna på varandra. Alla gör misstag. Alla gör dåliga saker. Varje dag är en ny möjlighet. Vi gör så gott vi kan.
 
Det är ganska svårt att vara människa.
Allmänt | | Kommentera |

Städa - träna - motivation - aggression - adrenalin.

Det här handlar om städning. Och om träning. Och om motivation.
 
Jag hatar att städa. Varje gång jag ska städa blir jag genomarg och rent av lite elak mot min omgivning. Jag städar snabbt, effektivt och aggressivt, men jag städar, trots att jag hatar det. Varför? Jo, därför att jag vill ha rent. Vi har ofta kaos och grejer överallt, men faktum är att vi har relativt rent. Min familj är väldigt bra på att städa och barnen städar så klart sina egna rum. Trots det får alla en rejäl utskällning när jag städar, helt utan att de förtjänat det. Det har resulterat i att när jag kastar ut första mattan försvinner alla (utom min stackars make som är min vapendragare i alla väder) puts väck. Den stackare som av misstag råkar passera mig får genast ett städuppdrag som ska utföras nu genast. Detta sker inte på pedagogiskt vis utan i form av ordergivning med min arga mammaröst. Dessutom meddelar jag alla som möjligtvis kan höra vilket stackars offer jag är som måste utföra alla dessa svettframkallande sysslorna såsom att krypa under trappen och torka upp slabbigt spån eller krångla mig in bakom toalettstolen för att rengöra ytor som ingen någonsin ser men som av någon anledning alltid är snuskigt äckliga trots att jag kröp omkring där för några dagar sedan. Misstänker att det finns sabotörer i form av småtomtar som kletar ut smuts i smala springor som är designade av någon helt städinkompetent idiot.
 
Nu är det ju så att eftersom jag som sagt är effektiv så är min aggressionssession av städning relativt kortvarig och sedan kan jag i lugn och ro dricka mitt eftermiddagskaffe. Familjen däremot behöver lite mer terapitid för att komma tillbaka till normaltillstånd. Jag tror det kallas adrenalinkick det jag får. Samma som när jag sätter mig på spinningcykeln eller tar på boxningshandskarna. Skillnaden är att jag älskar att träna. Fattar ni? Det går att vända på steken, ägget, pannkakan. Du som avskyr att träna men som anser att du skulle vilja vara i bättre form. Just do it! Jag skulle aldrig låta skiten gro igen fullständigt trots att jag hatar att städa. Jag skulle heller aldrig tvinga andra att göra hela städjobbet. Jag gör vad som krävs. Med ilska, med aggression. Men effektivt och när det behövs.
 
Så den dagen du är tillräckligt uppretad på att du inte tog tag i träningen idag heller. Släng dig ner på golvet och gör så många armhävningar du kan (ja, kanske bara en halv), gör några situps och andra övningar som du har sett på sociala medier (eller gjort en gång i tiden). Spring fram och tillbaka till brevlådan tills det sprutar svett. Svär gärna samtidigt och skäll till den som är i närheten. De kan alltid gå därifrån (och reta upp dig ännu mer). Pumpa igång adrenalinet i kroppen. När du är nöjd tar du en kopp kaffe och ber omgivningen om ursäkt. Men jag tror att du kommer att känna dig nöjd.
 
Lycka till!
Allmänt | | Kommentera |
Upp