Var blomman!

Jag läser om en mor som skriker ut sin smärta när hon återigen tvingas att se sin son lämna henne, lämna allt. Skillnaden denna gång är att han nu lämnar trygghet. Förra gången han lämnade sökte han trygghet.Jag ser bilder av flyende rohingyer och läser deras fruktansvärda vittnesmål. Jag läser om orkaner och svält, om krig och människors ondska. Mörkret sveper över jorden som en enorm dementor. Tar med sig själar, kärlek, hopp och skratt. Lämnar efter sig stängda hjärtan, tomma ögon och smärta. Hur kan jag fortsätta mitt liv som om ingenting hänt? Hur är det möjligt för människor att lämna allt och börja om, igen och igen och igen. Hur är det möjligt att fortsätta? Vad är det för fantastisk superkraft som människor i svårighet tar fram? Från vilken källa kommer styrkan? 
 
Jag läser Magda Gaads rapporteringar från Syrien och Irak. Jag ser hennes bilder. Små barn med vuxna ögon, mammor mycket yngre än jag som ser ut som gamla människor. Syrien, hellre ett ödeland än ett fiendeland läste jag någonstans. Jag ser en bild på ett hus, sönderbombat, omöjligt att bo i. Där står en man, han bor där med sin familj. En blomma i en kruka berättar att det finns liv i en sönderbombad stad. En blomma är ett bevis för att där finns bultande hjärtan. En blomma på en balkong är ett tecken på att där kanske fortfarande finns ett leende, någon som smeker kinden på ett barn. 
 
En blomma på en balkong i en sönderbombad stad är ett tecken på hopp. 
 
Jag läser Magda Gaads berättelse om hur hon ensam i en sönderbombad stad blir någon, en människa, en vän, genom att bli en del av en gemenskap. Genom att dela bröd får hon även möjlighet att dela sorg, smärta, hopp, drömmar. Skratt och gråt, gemenskap, en utsträckt hand, inte bara en gest. 
 
Att bli inbjuden till gemenskap i en sönderbombad stad är ett tecken på att kärleken lever. 
 
"Jag tyar icke mer Karl-Oskar." Men hon gör ju det. Var kommer kraften ifrån? 
 
Det är så mycket mörker så det verkar nästan omöjligt att göra något. Min femhundring till Världens barn, inte ens en piss i Mississippi. Det känns hopplöst och ibland känns det som om jag bara vill dra en stor filt över mig och sova. Sova och hoppas att jag vaknar till en ny värld. 
 
Det kommer inte att hända. Det är mörkt och ibland är det övermäktigt. Men det finns också så mycket ljus. Ett enda par glittrande barnögon. En hand som fattar en annan utsträckt hand. Ett leende. Två ögon som möts. 
 
Ett mörkt rum förlorar i kampen mot en enda tändsticka. 
 
En blomma på en balkong i en sönderbombad stad är ljuset. 
 

Låt inte mörkret hindra dig att söka ljuset!
Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.
Vill du att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker.
Tänd rättens ljus i korruptionens mörker.
Tänd trons ljus i förnekelsens mörker.
Tänd hoppets ljus i förtvivlans mörker.
Tänd kärlekens ljus i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind

Jag säger: Var ljus! Var blomman!

Allmänt | | Kommentera |

Pussel

Jag har själv använt mig av ordet livspussel många gånger. Skrivit om att få ihop livspusslet i meningen att få livet att gå ihop just nu. Mat, studier, hem, småbarn, större barn, arbete, träningstider, ja allt som hör livet till. Jag har också skrivit om hela långa livet, med livsuppgifter och val, och liknat det vid ett pussel där våra val och handlingar är pusselbitar som läggs i ett pussel där vi inte vet vad slutbilden blir. Och det mina vänner är svårt. Att lägga ett pussel utan att veta vad det ska föreställa när det är klart.
 
När jag nu efter ett antal år på denna jord tittar på vad mina pusselbitar har bildat så är det ett väldigt abstrakt pussel. Det är många olika färger, från ljusaste ljust till mörkaste mörk. Det är väldigt svårt att se någon logik i mina livsval, handlingar. Pusselbitarna borde inte passa ihop, men konstigt nog gör de det i alla fall. Men mönstret, bilden är inte alls symetriskt eller logiskt. Vid första anblicken är det ett ganska fult pussel. Sen tänker jag på vad jag brukar säga till mina ungdomar som jag coachar. Vad du är hård mot dig själv. Ser du något annat? Ser du något fint, något bra?
 
Och eftersom jag har nått en bit på livets väg så har jag kommit till det stadiet då jag behöver glasögon för att läsa en meny på restaurang. Så när jag tar på mig mina läsglasögon och granskar mitt livspussel så ser jag att det inte alls är ett pussel utan ett konstverk. Abstrakt - ja. Fult - kanske lite. Men samtidigt väldigt vackert. Många färger, många lager av färg. Mitt konstverk har djup, det har längtan, en del smärta och sorg men också väldigt mycket glädje. Skuld och rädslor trängs med mod och förlåtelse. Mitt konstverk är mitt och även om det är målat av en amatör är värdet omätbart. Och framförallt är det inte färdigt.
 
Ett pussel har bitar som måste passa ihop för att bli helt. Att bygga ett pussel gör mig låst och styrd. Att måla en livstavla ger mig frihet, ger mig möjlighet att måla över, göra om. Där finns en förlåtelse och en kreativitet.
 
Jag tar av mig glasögonen och fortsätter med mitt livsverk. För man ska inte granska allt så himla noga. Huvudsaken att vi försöker måla med kärlek, till varandra och till oss själva.
 
<3
 
Allmänt | | Kommentera |

Som värsta J.K Rowling

Nu gör jag  något jag aldrig har gjort förut men som jag haft på min "att-göra-lista". Jag sitter på café och bloggar. Som värsta J.K Rowling sitter jag här nedsjunken i en härlig caféfåtölj och dricker andra påtåren kaffe. Jag filosoferar och studerar alla människor som stressar förbi. Min förhoppning är att jag plötsligt ska överfallas av en fantastisk bokidé som jag måste skriva ner på servetten jag har liggandes bredvid mig. Datorn? Ja, men idéer ska skrivas på servetter. Så är det bara.
 
Tyvärr är jag så upptagen med att studera alla människor så att det är svårt att få någon riktigt bra idé ens till ett blogginlägg. Men det kanske å andra sidan inte är så viktigt. Det känns som att det viktiga i denna process är kaffedrickandet. Och det är jag väldigt bra på.
 
Att ha mål är så klart viktigt för motivation. Målet kan ge mening när det är tufft. Men jag tror också att det är viktigt att försöka hitta mening på andra sätt än att jobba mot mål. Meningen med livet är inte bara prestation. Det tror då inte jag i alla fall. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta mening i de små sakerna. I möten med andra, människor och djur. I en kaffekopp eller en god frukt. I frisk luft och doften av träd.
 
Just nu är jag fullt nöjd med att leka J.K Rowling en stund. Att låta vardagen vara en bit ifrån mig. Jag sitter här och finner mening i min tredje kopp kaffe och tangenterna mot mina fingrar.
 
Mål i livet kan vara den avgörande drivkraften. Drivkraften kan skapa mening och meningen kan ge oss glädje.
 
Fast egentligen borde det vara tillräckligt att veta att jag är en viktig peson. Att jag räknas och att jag behövs. Inte för att jag presterar utan för att jag finns till. För mig själv och för andra. Det borde räcka för att känna meningen med livet.
 
Tänk om det var så enkelt och så lätt.
 
Have to go. Såg precis en husalf smyga förbi förklädd till ett skolbarn.
 
:)
Upp