Tog ett återfall.

Loggade in. Delade två inlägg, om medmänsklighet, berättelser från livet, om människor. Gillade en sak. Tänkte gilla en annan, och en annan, och en annan. Avstod. Varför? Vet inte. Känns inte rätt. Gilla och bekräfta. Kan det vara fel? Det kan vara ett ljus i mörkret för en människa, att i alla fall bli gillad på FB. För en annan skiner det lite extra i en rätt så ljus tillvaro. Det är väl också bra. Härligt med gemenskap, kontakt, med nära och kära, även om de befinner sig långt borta. Man kan sprida information och skicka meddelanden. Smidigt och lätt. Ändå känns det fel. Ska jag blockera det jag inte vill se? Eller ska jag kommentera? Bemöta det som jag blir illa tillmods av. Jag gör inte det. Av bekvämlighet, av feghet, av den anledningen att jag inte tror att det hjälper. Jag ser fina citat delade av fina människor. Tänker gilla, men avstår. Tankarna kommer. Hur mår den här människan, irl? Jag borde göra mer än bara gilla på fb. Det är min vän. Eller? Jag skulle vilja möta på riktigt. Samtala. 
 
Jag ser bilder på lyckliga människor. Människor som vill dela sin lycka med hela världen. Jag ler och tänker; Härligt att de mår så bra. Då är det kul med fb. Läser ett frustrerat inlägg av en frustrerad människa och tänker; Bra att få utlopp för sin frustration. Fb kan vara bra till sånt.
 
Läser ännu ett fint citat. Tänker; Tänk om det här är ett riktigt rop på hjälp. Ett rop som besvaras av ett antal "gilla". Eller ännu värre. Inte gillas av något. Att vara osynlig på fb. Att inte bli sedd. Att värderas mindre än andra. Att inte ens bli bekräftad på fb. 
 
Fb är bra på många sätt. Ett sätt av många att kommunicera med andra människor. Jag önskar att jag kunde klara av att vara en del av det sociala nätverket. Tyvärr gör jag inte det. Det blir för många tankar. För många känslor som tar kraft. Jag är öppen och vill gärna vara det. Vill helst inte sålla utan möta fullt ut. Men det är svårt idag. Inte bara på fb utan även i "riktiga" livet. Jag är feg. Jag delar inte med mig av så många av mina tankar och åsikter. Det är lättast så. Jag väljer striderna noggrannt. Jag går inte rakt in i elden så ofta. Det behöver inte betyda att jag ger upp. Att jag inte står upp för det jag tror på. Det betyder att jag går en annan väg. Rätt eller fel vet jag inte. Det är svårt att gå en egen väg också. Ofta vandrar man rätt ensam. Men de möten jag får uppleva är spännande. De är ofta oväntade och ger mig kraft. 
 
Jag har inte förmågan att vara en del av den sociala gemenskapen på fb. Det betyder inte att jag inte har social förmåga. Tror jag har lite av den förmågan. Vi har olika behov och de fördelar som fb för med sig väger inte upp nackdelarna. Så än en gång loggar jag ut. Tog ett återfall, var hög ett tag, och dalade (störtade) ner i avgrunden. Nä, så illa var det kanske inte. Men jag mår inte så bra av fb. 
 
Vi möts när vi behöver varandra. Det är jag övertygad om.
 
VVS
Anna :)
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Mitt i vår historia

Jag tror vår gymnasiebok i historia hette "Vår historia". Eller nåt sånt. I den läste vi om krigarkungar, massmord, folkvandringar, kulturyttringar, religionskrig, revolutioner, upptäckter, hierarkiska system, demokratiska processer, social misär, sjukdomar och en massa andra saker. Många saker lät spännande och jag har ofta drömt mig bort till olika tidsepoker och dess finsalonger. När man fantiserar är det så lätt att fantisera fram det vackra och goda och fantisera bort det fula, illaluktande och det onda. Andra saker gjorde mig ledsen och arg. Vi har i grupp förfasat oss över orättvisor, grymhet och mänskligt lidande. Hur kunde de? Gaskamrar, massgravar, sjukdomar, svält och tortyr orsakade av våra medmänniskor, eller jag menar våra förfäder...mest i andra länder. Usch vad grymma de var. De stal människor i Afrika, transporterade dem hopträngda som illa behandlade boskap i båtar för att sedan sälja dem som slavar. Minns inte riktigt vad det stod i min historebok men det var säkert så att människor kvävdes, dog av sjukdomar eller drunknade under dessa resor. Fy så hemskt det var förr. Vi kunde även läsa i böckerna om hur människor blev torterade och mördade för att de var av fel ras...Vilken fruktansvärd okunskap. Tänk att de inte visste bättre...då...förr...i våra hisorieböcker. 
 
Vi kunde även läsa om hur svenskar emigrerade till Amerika för att få ett bättre liv. Vi hade det väldigt fattigt och svårt på den tiden. Inte krig, men fattigt. Tur att våra förfäder kunde fly Sverige och resa till en dröm. En dröm som kanske inte alltid var som de trott när de slet på den magra åkern hemma i fattiga Sverige. Men det var en dröm och den drömmen fick dem att köpa en biljett för att genomlida den långa och svåra resan till ett främmande land. För en del gick det bra. Amerikadrömmen blev sann. För andra blev drömmen en mardröm. Stackars svenskar...Men de gjorde det som de trodde var rätt. Rätt för sig själv och rätt för sin familj. De gjorde ett val. De hade en dröm. 
 
Jag undrar vad det kommer att stå i "Vår historia" om 50 år. Eller om 100 år. När jag är en del av den historia som jag just nu lever mitt i. Mitt i historien om krigarkungar, massmord, folkvandringar, kulturyttringar, religionskrig, upptäckter, hierarkiska system, demokratiska processer, social misär, sjukdomar...
 
"De visste inte bättre år 2015" (Vår Historia, 2065, s. 38)
 
VVS
Anna
Allmänt | | En kommentar |

Tillit

Kan man få huvudvärk av att tänka för mycket? Tror det är vad jag lider av just nu. För mycket tankeverksamhet som inte leder nån vart och som därför blir ett stort tryck i huvudet som i sin tur orsakar huvudvärk. Hur ska jag då bära mig åt för att lätta på trycket och därmed minska huvudvärken? Meditation kan fungera. Löpning fungerar, men endast under själva löpturen och en liten stund efteråt. En bra bok...Kan gå, om jag lyckas koncentrera mig. Och om boken inte behandlar ämnen som liknar de jag grubblar på. En sak som också fungerar när kontoret är överfullt av oanvändbart skräp är att städa det fysiska huset. Rensa bort det onödiga och göra rent i hörnen. Allt hör ihop, den fysiska platsen där jag befinner mig, mina tankar, mina handlingar, mitt sociala liv, min ekonomi, min familjesituation, min fysiska hälsa, mitt andliga liv, ja allt i mitt liv. Huvudvärken kan utöver trycket från överfull minnesdisk även bero på att tankarna gör så att jag har axlarna uppe vid öronen och tänderna hårt ihopbitna mest hela tiden...Sånt som en yogainstruktör naturligtvis är fullt medveten om hela tiden och som av den anledningen inte borde kunna inträffa. Men med tanke på att jag ungefär tio gånger i timmen kan släppa ner axlarna fem centimeter och i samma veva bända isär käkarna så är det en realitet. 
 
Ordet tillit har varit mitt ledord under året och det är ett svårt ord att leva efter men det är även ett värdefullt ord att försöka ha som ledstjärna. Ibland lyser den starkare, ibland svagare. Det som jag har konstaterat med jämna mellanrum under året är att jag genom tillit har mött många människor som gett mig oerhört mycket. Jag tror att jag har varit på rätt plats under året. Mina möten har lärt mig fantastiskt mycket om livet, om oss människor och om mig själv. Mitt förra inlägg handlade rätt mycket om uppgivenhet. Om att inte kunna påverka. Att inte kunna påverka sin livssituation är en oerhörd stress, även för oss som bor i i-länder där det är fred och demokrati. (Nu släppte jag ner axlarna igen och lossade käkarna) 
 
Idag har jag haft möten som påverkat mig starkt. Idag var jag på rätt plats. Nu är jag på rätt plats. Jag försöker lita på att jag kommer att vara på rätt plats i morgon också. Tillit. 
 
Vissa människor har en livsplan. De planerar, strukturerar, tänker, agerar och utvärderar. Jag har ingen livsplan. Jag har ett livskall. Jag planerar, möter, känner efter, reflekterar, känner efter igen, gör det jag för tillfället får i uppdrag att göra, möter, känner efter igen, reflekterar.......gör inte efter min plan.... 
 
Vi människor är olika men det finns en sorts olika som på något sätt värderas lite högre. Eller kanske en sorts lika. En normativ olikhet. Normal inom vissa gränser. 
 
Jag tror jag ska storstäda, både i hörnen och i hjärnan. Sen kan jag möta världen igen. Med öppet sinne, öppet hjärta, med skratt och med lite hjärna. 
 
Till sist några tankar till miga själv:
Ner med axlarna, isär med käkarna, släpp tankarna som repeteras om och om igen (eftersom de inte leder nånstans), andas, se med mjuka ögon, andas igen och le. 
Du är på rätt plats och du gör rätt saker. 
VVS
Anna
 
Upp