Fingrarnas dans över tangentbordet.

Det är längesen jag inte vetat vad jag ska skriva. Jag har satt mig vid datorn och fingrarna har automatiskt hittat tangenterna. Orden har flödat ut. Inte alltid så kvalitativt men jag har släppt ut dagens tankar genom mina fingrar. Jag är ju så gammal så jag hade maskinskrivning på schemat. Två rara systrar (Maj-Britt och Majlis???) drillade oss i maskinskrivningens ädla konst. Jag har legat av mig lite i hastighet men jag har korrekt fingersättning på tangenterna vilket gör att jag kan skriva ganska snabbt i alla fall. Det är lite som en dans. Fingrarnas dans över tangentbordet. 
 
Idag rör sig fingrarna automatiskt över tangenterna men jag får inte ut orden som jag har inom mig. Det kan bero på att jag har mer känslor än ord. Jag känner glädje, kärlek, tacksamhet men också en stor gnutta irritation, oro, förväntan, trötthet och en viss frustration. Om jag analyserar närmare kommer jag säkert fram till att en del av sakerna ovan inte alls är känslor utan något annat. Men jag kallar det känslor för enkelhetens skull. Denna vecka har varit omvälvande. 
 
Veckan har bjudit på många skratt. Skratt är nödvändigt och som tur är finns det mycket glädje runt mig. Livgivande skratt. Att skratta är lätt. Även när det är svårt. Veckan har också bjudit på kärlek. Kärlek är också lätt att få, och då blir det lätt att ge. Tacksamhet...ständigt. Skratt, tacksamhet och kärlek. Nödvändiga för att bygga grunden som ska bära när de andra känslorna invaderar. Skrattet gör att jag inte trillar över kanten när irritationen och frustrationen växer inom mig. Humor har räddat många situationer som varit på väg att gå över styr. Tacksamheten och oron går hand i hand. Kärleken föder båda. Kärleken jag får ta emot gör också att jag inte störtdyker när tröttheten försöker knuffa mig över kanten. 
 
Tangenterna stannar. Hjärnan är just nu en flaskhals. Det är för många tankar som trängs för att komma ut. Dessutom är tankarna mixade med känslor så det är svårt att reda ut trasslet. Det är lite jobbigt, men ändå härligt att känna många känslor samtidigt. Min hjärna jobbar som bäst när jag har många bollar i luften. Samtidigt vet jag att det är viktigt att plocka ner bollarna och vila efter att ha jonglerat ett tag. Kanske någon känner igen sig i det att jonglerandet går som bäst när man fått upp farten...Energin är på topp och det händer mycket. Kanske du också har samma erfarenhet som jag, att det är då man riskerar att tappa flest bollar. Vis av erfarenhet tar jag nu ner en boll i taget, lägger den i bollkorgen och förbereder helgvilan. Det behöver jag. I morgon ska jag inte jonglera så mycket utan vila i mötet med de människor jag får förmånen att möta i morgon. 
 
Saker som ligger i luften får ligga kvar tills jag har samlat kraft att försöka samla ihop det som ligger där. I luften kan ju finnas många saker. Lösa trådar, bollar som inte låter sig fångas, sörjig massa av oidentifierbart material (t.ex. dåliga attityder) och andra flygande grejer. Men som sagt. De får ligga kvar. Om jag har tur kanske saker och ting löses upp och försvinner ut i rymden under helgen.
 
Snart dags för gymmet. 
 
// Anna <3
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Kindred spirits - själsfränder

“Kindred spirits are not so scarce as I used to think. It's splendid to find out there are so many of them in the world.” 
Anne of Green Gable
 
"Det finns inte så ont om själsfränder som jag brukade tro. Det är underbart att veta att det finns så många av dem ute i världen."
 
Anne på Grönkulla 
 
Känslan när jag inser att jag mött en själsfrände är obeskrivlig. Oftast har jag känslan redan vid första mötet, men ibland kan det växa fram när jag lär känna en människa. En själsfrände är en slags vän men på ett speciellt sätt. En själsfrände förstår mig bortom ord och ser mig bortom alla mina roller. En själsfrände är en slags spegel. Inte för att vi är så lika så jag ser mig själv i min själsfrände, även om det kan vara så också. Vi har något gemensamt men det gemensamma är inte att vi är likadana. I en riktig själsfrände kan jag spegla mig själv.
 
I mötet med en kindred spirit får jag växa. Jag vågar vara sann. När jag blir sannare blir min egen energi starkare.        
 
Själsfränder kommer i alla åldrar. Små barn, ungdomar, unga vuxna, medelålders eller riktigt gamla människor.
Vem som helst kan vara en kindred spirit. Det är häftigt. När man möts händer det något i luften. Sinnet öppnas, blicken blir skarpare, fantasin vaknar och plötsligt känns det omöjliga möjligt. 
 
Du som mött mig i den här känslan. Tack för att du finns! I mötet med dig blir jag mig själv. 
 
Det finns själsfränder för alla. Anne på Grönkulla var orolig för att det fanns så få, tills hon upptäckte att hon hade fel. Det finns rätt så många. Men man måste vara uppmärksam så man inte missar mötet. 
 
Kram
Anna <3
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Gymface

Jag kan inte påstå att jag ägnar så många minuter varje dag till mitt ansikte. Lite mascara och nåt litet kajalstreck. Skulle tro att det tar 2 minuter. Sen borstar jag håret...om jag hinner. Alltid i svans. När jag nån gång i halvåret låter manen hänga fritt så blir omgivningen så chockad så jag snabbt knyter ihop den igen. Sen försöker jag hålla ögonbrynen en bit från varandra. Jag vill helst inte skrämma eleverna. Med ett leende så kan man kamoflera en risig hästsvans. 
 
Mina biceps, triceps, hamstrings och latissimus dorsi ägnar jag desto mer tid åt. Där snackar vi inte minuter utan timmar varje vecka. 
 
Jag gillar kläder och älskar skor. 
 
Jag är dålig på att raka benen men går regelbundet på massage. 
 
Mina naglar är välklippta men helt utan finess. Tånaglarna lackeras däremot då och då. 
 
Är jag då fåfäng? Absolut. Men jag hinner liksom inte med allt, så jag prioriterar. Och eftersom jag är en praktisk person så är det viktigare att vara stark än snygg. Skönheten kommer ju ändå inifrån... ;)
 
Varför nu dessa tankar? Jo, eftersom jag aldrig ägnat en tanke åt hur mitt ansikte ser ut på gymmet. På jobbet försöker jag se någorlunda ordentlig ut. Kollar alltid så jag inte har höstrån i håret eller spån på axlarna. Men på gymmet har jag aldrig tänkt på hur jag ser ut i ansiktet. Lite röd och svettig så klart. Utfluten mascara och blå läppar. Men jag har inte trott att någon lagt märke till det. Eller till mina ansiktsuttryck. Där hade jag fel. Vi åt middag på lördag och pratade om arga mammor. Då säger en person; Du såg så arg ut på gymmet så jag tänkte snapchatta. Men jag vågade inte. 
 
Arg? Jag? Jo, men lite arg kan jag nog vara på gymmet. Eller laddad. Aggressiv. På gymmet låter jag känslorna spela ganska fritt. De får styra min träning. Så jag kan nog se glad ut också. Men röd och svettig är jag ändå. Ofta svettigast... Och det är jättebra. Ibland när jag är ledsen tränar jag väldigt bra. Ingen ser skillnad på svett och tårar så det är bara att låta allt flöda fritt. Vi kör inte med servetter på gymmet utan med femkilos pappersrullar. Fast ofta har jag en nog en lite allvarlig min. Och då kanske jag ser arg ut. Men var inte rädd. Jag är inte så farlig. 
 
Vi har alla många olika sidor, många ansikten. Jag tror att de flesta av oss helst visar upp den mest välpolerade sidan när vi likt Fantomen går på gatan som vanliga människor (läs går till jobbet). Det där rödgråtna eller arga ansiktet lämnar vi helst hemma när vi lämnar gården. 
 
Jag är avslöjad. Varje dag visar jag mitt stark/sköra ansikte på gymmet. Det som inte är regisserat och polerat. Jag var medveten om den röda färgen och de svarta strecken, men inte om insidan som speglas i mina ögon. 
 
Och vet ni vad. Det är inte så farligt att visa lite aggressivitet offentligt. Jag tror faktiskt inte personen blev rädd, men kanske lite förvånad. Jag som alltid är så glad... ;)
 
VVS
 
Anna <3
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp