Böcker och berättelser.

Jag är likt många andra en periodare vad gäller läsning. Under en period kan jag sluka mängder av böcker för att sen inte läsa en bok på ett par månader. Eller jag har förstås några böcker på min sängpall och konsumerar väl några rader här och där men utan någon större iver och ofta utan att förstå vad jag läser. Ibland är det trötthet som hindrar mig från att läsa och ofta är det helt enkelt så att jag inte hittar rätt bok. Det är ju väldigt konstigt med tanke på hur många böcker som ges ut varje dag i världen. Men böcker är för mig likadant som mat. Jag vet vad jag är sugen på, och det äter (läser) jag. Något som jag aldrig är sugen på är soppa, trots att jag vet att soppa är det bästa jag vet när jag väl äter det. Konstigt... Då frågar jag mig vilka som är mina soppböcker. Böckerna jag aldrig är sugen på att läsa men slukar med pärm och allt när jag väl öppnar dem. Kanske böcker som utspelar sig i Sverige. Av någon anledning är jag ganska kritisk till svensk litteratur, överlag. Förutom då Astrid Lindgren, Maria Gripe, ja många barnboksförfattare. Vuxenböcker...nja, där har jag nog inte så många favoriter. Det finns några, men inte så många. Så är det. Mina soppböcker är svensk litteratur skriven för vuxna. Jag får nog till och med erkänna att jag ser hela Sverige lite som soppa. Tråkigt, lite blaskigt när man tittar på ytan, vardagsgrått. Men under ytan gömmer sig fina råvaror hopkokade till en fyllig smak som fått en extra piff av någon spännande exotisk krydda från öst. Alltså helt underbart. Sverige är kanske inte så trist ändå.
 
Böcker är underbara, det tycker jag, men...jag tycker många böcker idag är platta och dåligt skrivna. De saknar djup och bredd, trots att de ibland är flera hundra sidor. Sen finns det guldkorn så klart, som dyker upp helt utan förvarning. Pang, 50 sidor känslor och tankar rakt in i hjärtat. En sån läste jag här om dagen. Skriven av en ickeförfattare (enligt sig själv). Men berättelser finns inte bara i böcker, de finns överallt. Ibland kommer berättelsen som en dokumentär på TV. Igår stötte jag på en otroligt bra sådan. Sen finns de oskrivna berättelserna, livesändningarna som pågår dygnet runt, jorden runt. Våra liv. Varje människa är inte bara en berättelse, utan många. Varje möte är en novell och varje förskola en sagobok. De mest fantastiska berättelserna kanske inte ens är nedtecknade. De går live, varje dag. Ibland utan repris, ibland tyvärr i repris, gång på gång. Allt är inte feel-good-romaner.
 
Vi läser varandra rakt av, direkt. Men vi kan också läsa mellan raderna, försöka förstå det dolda och göra vårt bästa för att se samband mellan berättelse och omvärld. Vi har alla en berättelse och en berättelse bakom berättelsen. Kanske ser ut som en tråkig soppa, men under ytan...
 
Hela världen är ett enda stort bibliotek. :) Och man behöver inte ens lånekort.
Allmänt | | Kommentera |

Mitt hjärta

Hur mycket klarar ett hjärta av?
 
Hur stort kan det bli utan att spricka?
 
Hur många sorger kan det bära utan att förblöda?
 
Jag lever ofta med hjärtat i centrum och med hjärnan lite vid sidan om. Min hjärna ger råd men mitt hjärta styr. Bra eller dåligt? Kanske varken eller, men jobbigt, ja. Och helt underbart!
 
Två dagar med stor belastning på mitt hjärta. Så mycket kärlek till underbara människor så det känns som att mitt hjärta ska spricka. Unga människor som varje dag ger mig mer än de kan förstå. Finaste Sofias födelsedagskalas firades igår med släkt och vänner - kärlek. Idag ridlektion med min käraste vän. Mitt hjärta svämmar helt enkelt över av kärlek.
 
Men samtidigt finns det alltid något som gör att hjärtat brister lite. Skolan börjar och ett par av barnen ska åka iväg på nya äventyr. Alltid lika jobbigt. Ännu en av mina unga fina vänner ska flytta. Någon som tagit stor plats i mitt hjärta, i vår familj. Du är för evigt min motpol, min vän och min sparringpartner i livsfrågor. (Ja, jag tror att du läser.)
 
Glädje, kärlek, oro, sorg, förhoppningar, förväntningar, drömmar. Allt ska rymmas i mitt lilla hjärta. Tänk om det spricker av kärlek, eller förblöder av sorg och oro. Ännu har det inte hänt, men vem vet hur länge det håller.
 
Min förhoppning är att mitt hjärta är ett med evigheten, med oändligheten. Min förhoppning, och min tro är att mitt hjärta lever mitt i Gud och att Gud lever mitt i mitt hjärta.
 
<3
Allmänt | | En kommentar |

Kvantitativa samtal

Idag hade jag ett kvantitativt samtal med en av mina underbara vänner. Det blir ofta så när det är länge sen vi haft möjlighet att utbyta tankar. Ord möts som på ett slagfält och ord omfamnar varandra som en kärlekshandling,  starkt, ofta utan eftertanke. Två floder av tankar möts och skapar virvlar, strömmar och forsar där det är omöjligt att i stunden förstå någonting. Sen går vi hem och tankarna som förenats i forsen stillar sig och strömmar lugnt och stillsamt vidare i våra huvuden. Tankarna är aldrig stilla men det är lättare att iaktta ett stillsamt flöde än en fors och där i stillhet vaskar jag ofta fram guldkorn ur alla kvantitativa tankar som korsats och forsat fram tillsammans.
 
Trots denna fors av ord sa jag idag till min vän att mina ord är slut. Dock inte mitt ordförråd eller mitt ordflöde, utan min förmåga att fånga och beskriva det som mina känslor målar inom mig, i mötet med mig själv och i mötet med andra. Min längtan att skriva är stor, men något hindrar mig. Kanske är det så att jag inte vågar skriva, beskriva det jag känner och tänker. Eller kanske det helt enkelt är så att mitt ordförråd är för litet, för begränsat för att beskriva mina känslor och tankar. Kanske jag inte har orden, aldrig har haft orden. Det känns som om det jag vill skriva är som när man ska försöka knöla ner en dunsovsäck i sovsäckspåsen. Sovsäcken är helt enkelt för stor för påsen. När man trycker på ett ställe så bubblar det ut på ett annat. Man sitter på sovsäcken, pressar och trycker och om man har riktigt tur så får man till slut ut all luft  och den tidigare fluffiga och mysiga sovsäcken ligger besegrad och platt nedtryckt i den inte helt släta påsen. Mina känslor forsar och strömmar, de är stora och kraftfulla, fluffiga och mysiga. Men när jag ska försöka få ner dem på papper så blir de som sovsäcken. Platta och besegrade ligger de där på pappret och flämtar. Eller är det jag som är den ihoppressade dunsovsäcken? Som drömmer om att få komma ut ur den trånga sovsäckspåsen, fyllas med luft och ge värme i den kyliga höstkvällen.
 
Anna <3
Upp