Sommarnatt.

Det är inte ofta jag sitter vaken kl. ett på natten. Nu gör jag det och mina tankar svävar ut i den ljusa försommarnatten. Helst av allt skulle jag vilja ta en promenad men då skulle nog maken bli orolig om han vaknade. Det är en natt att släppa ut tankar och känslor på vandrig ut över de grönskande ängarna, ut över vajande trädkronor och upp i den vackert blå/rosa himlen som speglas i den spegelblanka älven som stilla flyter förbi utanför mitt fönster. Det är en natt då känslor av glädje och förväntan blandas med sorg, saknad, oro och rädsla. Känslor som tillsammans med tankar om livet och döden, möten och val blir till en enda stor härva som inte verkar gå att reda ut. Natten är ingen tid för att lösa problem och för att göra livsval. Jag kastar upp alla förvirrade tankar och känslor i den svala sommarhimlen och låter vinden föra bort de som inte tillhör mig. Som ett stilla sommarregn låter jag de äkta känslorna landa i mitt hjärta och i min själ och jag låter tankarna som ska leda mig på rätt vägar stilla lägga sig till ro för att vakna upp när den nya dagen gryr och då min kraft att besluta är tillbaka. Nu ska jag bara låta den vackra sommarnatten få mina spända axlar att sjunka ner och mina övertrötta ögon att komma till ro. Jag ska fånga ögonblicket en stund till medan min nattliga oro och ängslan färdas bort i fjärran. Sommarnattens stillhet landar i mitt hjärta. Jag sveper den trygga tröttheten runt mig och känner hur nattens vila närmar sig.
 
Det är en natt då tankar och känslor vandrar ut över nejden, men även en natt då Guds frid sänker sig över var och en av oss. Bred dina vida vingar, o Jesus över mig....och låt i frid oss åter till nattens vila gå.
Allmänt | | Kommentera |

Hellre än bra.

Jag får ofta frågan; Rider du mycket? Den kommer av de som vet att vi har hästar och av de som i samtal får veta att vi har hästar. Jag blir alltid tyst ett kort ögonblick innan jag svarar; Nä, inte just nu. Jaha, du har väl inte tid med så många barn och så. Oftast säger jag bara mm och ler lite. Men det är faktiskt inte sant. Jag har tid. Och egentligen är ridning den enda idrott/sport som jag tycker är riktigt roligt. Jag ägnar säkert 8-10 timmar/vecka åt annan träning. Jag spinner,yogar, styrketränar, springer, boxas, ja allt som jag kan. För det är så roligt. Men inte lika roligt som att rida.
 
Varför rider jag då inte istället för att träna?  Eller varför istället? Jag skulle ju kunna byta ut 4 timmar fysträning mot 4 timmar ridning  (i stallet är jag ändå så den tiden det tar att borsta är jag redan i stallet).
 
Jag har funderat mycket på det. Jag skulle vilja rida mer. Vad hindrar mig? Jag har hästar i stallet och ridbana på gården. Det är ju bara att häva sig upp. Jag galopperar ju på ponnysar när jag får chansen och på söndag red jag ut på en väninnas islandshäst. Det var härligt i skogen och jag njöt varje sekund. Jag har svaret.
 
Jag springer...hellre än bra. Jag sjunger...hellre än bra. Jag är ingen mästerkock men lagar enkel mat...hellre än bra. Jag är lite halvstark och styrketränar...hellre än bra. Listan på hellre än bra i mitt liv skulle kunna göras hur lång som helst. Varför då inte ridning hellre än bra? Jo, därför att ridning är inte bara en idrott/sport (ja, det är en idrott i vissa former enligt mig), utan även en konstform och en form av dans där du kan uppnå en harmoni och ett samspel som är svårt att beskriva med ord. Att bli ett med hästen. Detta vet jag och har vid ett par tillfällen i livet upplevt ett kort, kort ögonblick av den känslan. Jag har fått en liten insikt om ridningens innersta väsen. Jag förstår att jag inget (nåja, väldigt lite i alla fall) förstår och att jag inte har tid att nå dit jag vill nå. Jag började träna för att kontrollera min egen kropp, för att kunna uppnå någon form av samspel med en häst. Styrka, balans, smidighet, koordination och en viss kondition. Allt det, plus kunskap om ridteknik, hästens exteriör, rörelsemekanik och hästens beteende krävs för att bli en bra ryttare. Och med det menar jag inte att vinna ett VM-guld eller en världscupseger. Att uppnå harmoni och känna balans på hästryggen skulle räcka långt för mig. Det är så svårt  och kräver så mycket så jag backar redan vid start.
 
Det finns ett par saker som jag inte vill göra hellre än bra utan hellre bra än dåligt. Saker som jag kan så mycket om att jag förstår att jag inte förstår. Hur var det en av mina förebilder inom ridkonsten sa: Lyckliga äro det ovetande...Så sant, så sant. Det gäller inom många områden och jag är lyckligt ovetande om många saker i livet. Jag tror att det är lätt att löpträna, eftersom jag vägrar läsa böcker om löpteknink. Jag tror det är lätt att konditionsträna, eftersom jag vägrar läsa böcker om intervaller och träning med pulsklocka.
 
Så till alla är som är lyckligt ovetande och okunniga säger jag: Lycklig du som inte kan, vet och förstår. Stanna gärna kvar i den gropen (eller mysiga grytet). Jag har klivit ur några gropar och påbörjat klättringen uppför kunskapens och insiktens berg. Ju högre upp jag kommer desto bättre utsikt får jag. En storslagen vy över all kunskap, vishet och små och stora gropar fulla av mysiga och enkelt härliga individuella åsikter som blivit till sanningar. 
 
Mitt mål är nu att gräva mig en grop med lite enkla sanningar om hur man blir en lycklig ryttare, klättra ner dit och sen försöka hålla mig kvar där nere. På samma sätt som jag strängt förnekar att löpteknikträning eller pulsklocka skulle kunna förbättra mina tider på Halljärv.
 
Fast hur fasen ska jag nu avsluta mitt blogginlägg. Jag kan ju inte gärna skriva VVS (våga vara sann)...
Eller jag gör det i alla fall. Jag vågar se sanningen i vitögat. Jag är en feg stackare som inte vågar utmana mig själv i att lära miga rida...på riktigt. Så kanske jag struntar i att gräva och putsar upp ridstövlarna istället. För feg vill jag ju inte vara.
 
Ha en bra dag! Och...VVS ;)
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Sagan om paret som separerade.

Det var en gång ett par, A och B, som levde ihop, och hade gjort det vääldigt länge. Så länge att de nästan inte visste vem som var vem och vad den ena eller den andra tyckte. Men de hade trots det börjat glida isär. Egentligen hade det pågått väldigt länge. Det skedde många saker i omvärlden som påverkade förhållandet. De var inte osams men bestämde sig ändå för att separera. Separationen gick smärtfritt och några av de gemensamma barnen märkte aldrig av separationen. På många sätt fortsatte allt som förut och livet flöt på. A hade bra relationer med B och de träffades ofta vid olika tillfällen. Det var ett givande och ett tagande. När det gått några år märkte A att allt kanske ändå inte var riktigt bra. Det kändes som om den andra (B) tog för givet att B och alla barnen skulle kunna fortsätta med de traditionerna som familjen haft före separationen, men att man skulle ta bort några av de saker som inte passade in i den nya familjen. B hade nämligen skaffat, inte bara en ny partner utan flera och hade barn med allihopa. Och nu var man ju tvungen att anpassa sig efter alla nya familjemedlemmarna och deras önskningar. Men några av de gemensamma barnen ville hålla på traditionerna och ville att alla skulle samlas hemma hos  A, dock utan de pinsamma och känslosamma inslagen som kunde inverka negativt på de nya familjemedlemmarna. A blev lite ledsen och även lite arg.  Varför ville de komma hem till  A med alla om de inte kunde respektera dennes värderingar. A pratade med några av de nya familjemedlemmarna (som A hade väldigt goda relationer med) och ingen av dessa hade bekymmer med att fira högtiden med de gamla tratitionerna. A sa till B att ni är välkomna hem till mig, men då gör vi på det sätt vi alltid gjort hos mig. "Nej det går inte", sa B. "Då får ni inte komma", sa A. "VA!", sa B. "Så kan du väl inte göra. Du med ditt fina hus. Inglasad veranda, pool och stor gräsmatta. Var ska vi då fira högtiden?" "Inte mitt problem", sa A och fick medhåll från några av de gemensamma barnen. Några av barnen tyckte det var bra att A äntligen sa ifrån och började hoppas på att A skulle kunna återfå sitt självförtroende och stärka självkänslan genom att stå upp för sig och sina barn. Men icke. Så lätt skulle det inte gå. Några andra av de gemensamma barnen var sluga som bara den. De kände sin förälder och gick dit och berättade hur ledsna de var och hur snäll A skulle vara om de fick komma hem till det stora huset som de alltid gjort (och hur dum och elak A skulle vara om de inte fick komma dit). A som avskydde konflikter och som ville vara omtyckt av alla gjorde som vanligt. Gick med på B;s villkor. Högtiden skulle firas hemma hos A, utan A; s delaktighet och traditioner. Ja, man kunde ta smörgåstårtan, den fick A göra. Men sen behövdes A inte mer. B skulle klara sig alldeles utmärkt i A;s hus. Tillsammans med de gemensamma barnen och den nya familjen. A kände hur tårarna brände i ögonen. A som så gärna ville att alla skulle komma till det fina huset med pool och altan. Men A ville gärna vara med och bjuda på några av alla saker som A älskade att dela med sig av. Saker som A ärvt i släktled och gärna ville ge till den som ville ta emot det. Och de som inte ville ha fick gärna njuta av den fina altanen och gräsmattan ändå.
 
Dagen för högtiden kom. A hade pyntat huset och förberett för gästernas ankomst. B tågade upp för infarten med hela stora familjen. Alla var finklädda och A hälsade familjen välkommen hem. Hos A är alla välkomna och alla får känna sig som hemma. A var stolt och glad över att så många kommit men det var med tårar i ögonen och sorg i hjärtat dörren stängdes och festen började. A vände sig om och vandrade ensam ut genom grinden. Dagen hade kommit då A förstod att livet med B alltid varit så här. A hade ljugit för sig själv. Det hade inte varit ett givande och tagande. A hade curlat och servat hela tiden. Och nu hade A bjudit in till fest, utan att själv vara bjuden. B var däremot nöjd. Inget hade förändrats. Allt var som förut.
 
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
 
VVS
Anna ;)
Upp