Att tala samma språk.
Jag har många tankar om det här med gemenskap och utanförskap, om känslan av att vara rätt och känslan av att vara fel.
Att göra rätt eller fel är något vi ställs inför hela tiden. Alla dessa små och stora val som påverkar våra liv, och andras liv med för den delen. Dessa val att göra rätt eller fel hör ihop med att vara rätt eller fel, men det finns mycket annat som spelar in där än våra medvetna val för om vi ska bjuda in till gemenskap eller stänga dörrarna och skapa utanförskap.
Jag tror alla då och då känner sig lite fel. Det tror jag man kan klara. På samma sätt som man klarar av en magsjuka eller ett migränanfall. Men vissa känner sig fel mest hela tiden. Tragiskt och något som inte borde få finnas. Alla borde ha rätt att känna sig rätt. Men tyvärr är det inte så i världen. Att på något sätt avvika från det som anses (medvetet eller omedvetet) som normen är vanligt och inte så lätt. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna förstå varandra fullt ut och det kanske inte är nödvändigt heller. På samma sätt som det finns olika språk i världen som försvårar kommunikation finns det språkförbistringar även där vi delar talspråk.
Vi delar inte samma värderingar. Vi bär med oss olika mängder kunskap och sorters kunskap. Vi har olika erfarenheter. Vi har olika syn på vad som är viktigt i livet. Vi har olika syn på ekonomi och arbete. Många av dessa saker gör att vi talar förbi varandra och missförstår varandra. Ibland tror vi att vi förstår eftersom vi har en stark åsikt. Det är inte samma sak som att förstå. Vi kan ju ha fel!!! Tänk om vi missat att lära oss något och om vi visste lite mer skulle det göra att vi ändrade uppfattning!!! Att förstå att man inte förstår allt är en stor kunskap som en del besitter. Att förstå vad man förstår och förstå att det finns mer att förstå...
Kanske är det så att vi alltid kommer att förstå och missförstå varandra. Det kommer att skapa gemenskap och utanförskap. När vi inte talar samma språk så försöker vi antingen lära oss det andra språket för att kunna kommunicera eller också talar vi med kroppsspråk och förstår då att vi kommer att ha samtal som är starkt begränsade. Eller också skriker vi till varandra och konstaterar att den andra är en idiot som inte förstår, fast vi ropar högre och högre. Fast oftast försöker vi förstå varandra. Vi ler lite mer för att visa att vi är välvilligt inställda till varandra. Vi nickar och har ett positivt kroppsspråk. Kanske vi borde tänka lite mer på det när vi känner att vi inte förstår varandra även när vi talar samma språk. Istället för att argumentera mer, gå på med fler åsikter och anklaganden så kanske vi ska backa till dit vi känner att vi når varandra och förstår varandra. Då kanske samtalet blir lite torftigare, lite mer avskalat. Vi behöver inte dela åsikt, men vi kanske förstår vad den andra säger i alla fall. Jag tror många konflikter kommer av missförstånd. Vi förstår inte hur den andra tänker. Dvs., vi har inte samma bakgrundsinförmation, kunskap.
Sen kommer alltid en intressant sak när vi inte delar åsikt. Vem har tolkningsrätt? Vem har beslutanderätt? Ofta finns det en person i en position som är starkare, med rätt att besluta. Jag anser att den personen har ett större ansvar att försöka förstå. Att vara beredd att lära sig mer. Med makt kommer ansvar. Ansvar förpliktar.
Att vara i en starkare position kräver mycket av oss. Vi är alla i den positionen då och då. Både barn och vuxna. Vuxen mot barn, eslutsfattande, ekonomiskt ansvarig, ledare. Ibland är rollen tydlig och formell, ibland otydlig och informell. Att vara ensam mot flera är jobbigt och det är svårt att vara flera tillsammans i en maktposition (t.ex. kompisgäng) eftersom grupptryck kan göra att vi stärker varandra i en åsikt som vi delar, men som kanske inte är helt rätt...
Kommunikation är inte lätt. Att vara andra människors medmänniska är inte lätt. Mina tankar ovan är inga lösningar på några problem. Det är saker jag har sett och som jag funderar över här i min gungstol baki Tallvik.
Nu skiner solen och när jag vänder mitt ansikte mot solen känner jag mig rätt. Solens strålar når längre in än bara till mitt ansikte. Den fyller mig med värme även när det är en kall vintersol, eftersom strålarna är äkta och varma när de lämnar solen. Så känner jag även när jag möter en människa med ett varmt hjärta.
/ Pojje