urpojjesperspektiv

"Lite julefrid om jag får be."

 

Det finns ingen som Rudolf, Sunes pappa. För dig som inte har sett Sunes jul så rekommenderar jag stark att ta dig tiden att se den före jul. Adventsmys, julefrid...Alla har vi nog en bild av hur den perfekta julen ska vara. Själv är jag en julpedant. Jag vill att julen ska vara på ett visst sätt, helst som den brukar vara och som den varit i hela mitt liv. Men nu lever vi ju i direktsändning så det är svårt att klippa bort det som inte blir precis som man önskar. 

 

Att se Sunes jul ger mig lite distans till ordet julefrid. "I år tar jag knäcken." "På oss alla..." kontrar Rudolfs fru. Knäcken inte bara kokar över utan den fastnar i hela köket. Rudolf har knäck över hela sig, drar lös tapeter och barnens teckningar från väggen. Detta går inte attt beskriva utan måste ses. Rudolf är den bästa pappan med ett stort och varmt hjärta. Intentionen är alltid god men oftast slutar det på ett helt annat sätt än han tänkt. 

 

Jag har alltid varit en listmänniska. Listor ger struktur men också förväntningar. Till min förvåning och kanske lite till min förskräckelse har mina listor blivit färre och färre. Inte så att jag slutat planera och strukturera min tillvaro men jag tror jag har släppt en hel del på kontrollen. Det finns så många saker jag inte kan påverka men som kan påverka mig. Kanske medvetenheten om min litenhet och insikten om storheten i litenheten har gett mig modet att släppa lite på behovet av att kontrollera min tillvaro.

 

Jag är en organisatör. Jag gillar att veta hur saker och ting är tänkta att vara. Syfte är ett nyckelord för mig. Varför gör vi så här? Gäller både i yrkeslivet och privat. Om svaret är "bara för att..." är det helt ok. Då vet jag. Men jag vill gärna veta syftet. Därför tar jag mig en funderare över varför jag firar jul, varför vi firar jul i min familj. 

 

Svaret är enkelt eftersom Rudolf är min hjälte. "Lite julefrid om jag får be." 

 

Så klart vill jag tillfriskna från min eländiga förkylning så jag hinner baka limpa, stryka dukar, skura toaletterna och köpa julblommor. Självklart vill jag att hela familjen ska vara friska, glada och harmoniska. Naturligvis vill jag ha en stjärnklar himmel och -8 grader vilket enligt mig är det perfekta julvädret. Sen är det ju ett plus om tomtegröten blir krämigt god och skinkan perfekt. 

 

Men det kan ju också bli på ett helt annat sätt. Det här blir första julen i hela mitt liv utan min mormor. Under julen är saknaden efter de som lämnat oss extra stor. Så här före jul påminns jag om den julen när vi fick veta att en av de raraste ungarna på jorden hade leukemi. Eftersom de flesta av oss ser julen som en glädjens tid när vi ska få möjlighet att samlas med nära och kära blir den också för många en tung tid, i saknad av nära och kära. Julen är en tid för gemenskap. Gemenskap ligger nära samman med utanförskap. Jag tänker att det finns många människor som inte har en gemenskap att höra samman med, ensamma människor. Och även människor som finns i en fysisk gemenskap men som känner sig ensamma ändå. Den ensamheten kanske känns ännu större på ett sätt. Det finns barn som fasar inför julen och julens helvete i form av alkohol och den skit som kommer med den. Här har jag en jättestark åsikt. Det är aldrig rätt att berusa sig framför sina barn. 

 

Julen kommer oavsett om vi är förberedda eller inte. Juletiden kommer även i Berlin i år. Juletiden kommer till de som lever i sorg och saknad och till de som lever i kärlek och trygghet. Vi kommer alla att möta juletiden och julens budskap på vårt eget sätt. Inget är rätt eller fel. Många har inte så stora val. 

 

Jag kommer att se på Rudolf och försöka påminna mig om att när man gör sitt bästa med en god intention är det gott nog. Sen kanske Patrik tycker att jag tar "...knäcken på oss alla." 

 

Jag kommer också att läsa Lukas 2:1-20 för att påminna mig om den perfekta julen. 

 

Det finns en sång som jag lyssnat mycket på under hösten, "Jag viskar en bön".