Mitt hjärta är mitt bo.
För några år sen fick jag en teckning. Den föreställer en person som står under ett träd med armarna uppsträckta mot skyn. Ur händerna ser man en liten fågelunge som tar sina första vingslag ut i livet. Den ser ut som att den tar sikte mot himlen där några andra fåglar svävar omkring.
- Det här är du Anna, sa personen som målat bilden. Det här är en bild på dig och din uppgift i livet.
Det är en av de finaste komplimangerna jag har fått i hela mitt liv.
Att få förtroendet att stötta och ge näring till en fågelunge är stort. Att se fågelungen ta sina första tveksamma vingslag är större. Att få vara med när den med starka vingar som bär tar sikte mot livet och äventyret är magiskt - men också svårt.
Ibland kan det vara bra att bygga in en liten fallskärm så fågelungen tryggt och säkert får testa vingarna utan att riskera att störta. Sen är det ju så att om boet varit tryggt och varmt så finns alltid möjligheten att komma tillbaka för att få vingarna putsade om de av någon anledning blivit kantstötta (och det händer).
Eftersom jag har lite svårt att stanna i samma uppgift under nån längre tid så ser det fysiska boet ut på olika sätt vid olika tidpunkter. Hur platsen ser ut är ointressant. Det som betyder något är att det alltid finns plats att flytta in om man vill. Det finns en vacker jojk av Jon Henrik Fjällgren som heter My Home Is My Heart. Jag tror jag kan säga att Mitt hjärta är mitt bo.
Välkommen hem till mitt bo, när du vill.
<3
Anna