urpojjesperspektiv

19 juni skrev jag; Kanske jag nu vågar ta steget att tro på mig själv. Kanske jag vågar förlora fotfästet för en stund. Kanske jag vågar följa den starka stjärnan som nu lyser på himlen och tydligt visar min väg. Jag ser den och jag tror på den, men har jag modet som krävs?

 

Idag kan jag konstatera att jag hade modet. Jag vågade tacka ja. Jag vågade åka. Jag vågade vara den jag vill vara och den jag i mina sannaste stunder är. 

 

Hur kom det sig att jag vågade? Hur kommer det sig att jag vågar göra saker som jag inte är helt säker på att jag kommer att klara? Jag är en känslofull person som litar väldigt starkt på min intuition. Och min intuition är baserad på den kunskap jag har kombinerat med min erfarenhet.  Att bara följa sitt hjärta tror jag inte på. Hjärnan är ändå rätt så viktig...Så jag gör ju inte saker som jag inte alls har kompetens för. Det vore ju dumt. Men helt säker är man aldrig. 

 

Men största anledningen till att jag vågar göra läskiga saker och att jag vågade tacka ja den här gången är ändå stödet jag har från min omgivning. Människor som jag litar på som säger; klart du kan, vi står bakom dig, du är rätt person eller som min man brukar säga när jag tvivlar på mig själv; sluta nu svamla. Det var någon som vågade tro på min förmåga. Det var någon som vågade ta risken och köpa grisen i säcken. Tack för förtroendet! 

 

Sen är det faktiskt så att jag med åren har blivit rätt så bra med att vara nöjd med mig själv och det jag gör. För jag vet att jag alltid gör mitt bästa. Ibland är det hög nivå på mitt bästa och ibland är det en lägre nivå. Och jag försöker att tänka så om andra också. Vi kan inte alltid vara på topp. Jag tänker att ju närmare jag är mina känslor och mitt sanna jag desto ärligare kan jag vara med mig själv. Acceptans.

 

Tack för det jag får av dig.

Kram

Anna <3 

 

"Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv."