Hur har vi hamnat här?
Jag lyssnade på radion i bilen. Barnombudsmannen har en åtgärdsplan. Fint! En lärare uttrycker sin förtvivlan över att det blivit normalt att acceptera att ungdomar uttrycker suicidala tankar i skolan. Jag minns inte hennes ord exakt men ungefär så här: Det skär rakt genom samhällets moraliska, etiska och principiella regler.
Hur har vi hamnat här? Där vi inte ser livet hos varje barn som det värdefullaste som finns. Vi hör de sista överlevande från andra världskriget vittna om en repris. Vi läser om barn som tar sitt liv. Vi ser barn som skadar sig själv och barn som tar på, i te bara en mask, utan en hel rustning för att orka gå till skolan, för att möta sina klassmedlemmar. Vi ser inte en del barn. För de kommer aldrig till skolan. De orkar inte.
Vi och de. Våra barn och deras barn.
De som har annan kulturell bakgrund. De som är psykiskt sjuka. De som har ADHD. De som har oansvariga föräldrar. De som har föräldrar som inte orkar.
Vi och de. Men ibland är ju vi faktiskt de. Ibland är vi de som inte orkar. Ibland är det vi som har missbruksproblem eller annan kulturell bakgrund.
Ett barn är alltid det värdefullaste som finns.
Vad kan vi göra för varandra? Det är en svår tid. Jorden kan vi inte göra om. Men en annan människa väl, det kan vi göra.
Vi ska aldrig acceptera suicidala tankar hos barn (eller vuxna) som något normalt. Vi får aldrig avskärma oss så mycket att vi inte reagerar och agerar.
Vi kan göra skillnad. <3