Varför väntar jag till sista minuten?

Varför väntar jag alltid till sista minuten innan jag gör saker? Eller sista sekunden? Varför utsätter jag mig själv för att leva i ångest och oro för om jag kommer att hinna klart till deadlinen, vad det än är? Nu sitter jag här vid datorn för att skriva klart någto som inte alls är färdigt. Och vad gör jag då? Jo, skriver ett helt onödigt och ointressant blogginlägg om min ångest över att jag inte är färdig med det jag borde göra. Varje gång jag är i samma sits frågar jag mig samma fråga. Varför är jag inte klar? Varför förändrar jag mig inte? Kanske beroende på att det här är min rytm, mitt sätt. Kanske för att min process ser ut så här. Min kreativa process pågår medan jag lagar mat, tränar, duschar, pratar med familjen om andra saker, när jag vaknar på natten full av ångest för att jag inte har något att säga, att skriva. 
 
Kanske det är så här jag fungerar bäst. I viss press, eller rättare sagt med rätt så stor press. Till och med nu när jag fortfarande har tid kvar så ägnar jag mig åt andra saker än det jag borde. Eller också är det ren och skär rädsla. Som att jag vill bevisa för mig själv att jag inte klarar att göra färdigt en uppgift. Eller också kanske jag är en självplågare. Jag vet inte men tokigt är det i alla fall. Men på samma gång gillar jag det. Jag känner att stresspåslaget ökar. Något börjar hända i kroppen. Min familj känner det också. Jag börjar ladda. Som för Lidingöloppet. Kommer jag att klara det? Jag kan ju gå in i väggen. Jag kanske kraschar helt. Skräckblandad förtjusning. Är jag förberedd eller är jag inte förberedd? Inför ett lopp frågar jag mig om träningen varit tillräcklig, svaret är oftast att förberedelserna inte varit optimala. För lite kvantitativ träning och för lite kvalitativ träning. Jag får helt enkelt förlita mig på min rutin och mina tidigare erfarenheter. Jag får fokusera på att njuta av loppet och ha roligt. 
 
Nu känner jag samma sak. För lite kvalitativt tänkande och definitift för lite kvantitativt skrivande. Just nu pågår en dialog i mitt huvud.
 
Min lata sida säger;
- Anna, snacka på...Det löser sig.
Min realistiska sida säger;
- Skärp dig och börja jobba.
- En lördagkväll, svarar jag tillbaka.
- Ja, en lördagkväll, säger min ordentliga sida.
- Okej, jag ska bara skriva klart det här oviktiga och ointressanta blogginlägget som egentligen bara är en flykt från verkligheten som jag ska försöka få ner på papper. 
 
Man kastar sig inte ut från ett flygplan med en ryggsäck på ryggen utan att kolla att det finns en fallskärm där. Det är nog tillräckligt farligt och läskigt att hoppa även om man kollat utrustningen innan. Man kan ju aldrig vara säker på om den kommer att fungera. Så är det med många saker. När är man tillräckligt förberedd? När har man koll? När har man för mycket koll? 
 
Jag vet att om jag är färdig för tidigt kommer jag att börja tvivla, tveka, ändra. Jag kommer att ifrågasätta hela tanken eftersom ordet ifrågasätta är ett av mina ledord här i livet. Jag vet att det jag tänker, tycker och säger idag kommer att vara förändrat nästa vecka, nästa månad. Livet förändras och jag med det. Ingenting är statiskt och inga frågor har ett svar, en sanning. 
 
Ta tjuren vid hornen nu Anna! Okej.
 
VVS
Anna
 
 
Allmänt | |
Upp