urpojjesperspektiv

Det finns en sak som är väldigt konstig och som jag funderar en hel del på.

 

Jag lär mig något nytt varje dag. Jag samlar även dagligen på min nya erfarenheter och möter människor som ger mig nya infallsvinklar till den kunskap och de erfarenheter jag redan samlat på mig under 45 år på denna jord. Logiskt sett så borde jag bli klokare för varje dag, eller hur. Men så är inte fallet. Istället ligger jag varje kväll i min säng och förundras över hur många nya frågor och funderingar som skapats i mitt huvud under dagen. Någon gång då och då trillar en liten minipollett ner och jag ser samband och förstår varför det är på det ena eller det andra viset. Men oftast så somnar jag mer förvirrad än jag var när jag vaknade på morgonen. Eftersom detta har pågått under så lång tid börjar jag misstänka att det aldrig kommer att ta slut. Jag kommer aldrig att komma i mål. Alltså tankemässigt. Fatta!!! Jag är fast i en spiral där jag för varje dag förstår mindre och mindre. Det konstiga är att det liksom borde ta slut nån gång. Jag borde komma till botten, där jag inte förstår någonting överhuvudtaget. Kanske jag börjar närma mig den, det känns lite så. Vad händer då? Om jag en dag förstår att jag ingenting alls förstår, överhuvudtaget. Tänk om jag en dag vaknar upp och förstår att det inte finns något att förstå. Var då hela resan, hela mitt tankearbete förgäves? Eller kommer det plötsligt att vända så jag förstår allt? Ni vet, den där glödlampan! Klonk!!! Aha!!! Jag förstår!!! Och vad är det då jag i så fall kommer att förstå? Var kommer alla mina tankar, all min kunskap om alla möjliga konstiga saker att ta mig? Var kommer jag att landa efter alla mina möten, tanker, val och kraschlandningar? I himlen? I bästa fall...Så mycket som jag har funderat så tycker jag det borde säga klonk snart. Ett litet klonk i alla fall. Är det för mycket begärt?

 

Ooh, heaven is a Place on Earth... Plötsligt dök den upp i huvudet. Hur var det sen?

 

 

Tänk om det är så enkelt. Love comes first. Kanske jag ska bestämma mig för att det är så. Kanske jag kan vila i det, tills motsatsen bevisas. Vila i tanken att det är så och sen försiktigt, eller kanske inte alls försiktigt, göra mig besväret att försöka leva efter det.

 

<3