När handen lyfts till en oväntad smekning.
Ibland är orden redan skrivna, berättade av någon annan. Idag får Liselotte Johansson sätta ord på mina känslor.
Det är för alltid den största sorgen,
källan till vanmakt och ångest:
Att inte mötas. Att gå förbi.
Det är vad vi
kommer att ångra mest,
när vi en gång ser tillbaka.
Så ofta vi stannade vid ytan
när djup ville ropa till djup.
Vi var så nära
och ändå
gick oss ögonblicket ur handen.
Om vi vågat ställa den fråga
som brände inuti.
Om handen lyssnat till hjärtat
och lyfts till en oväntad smekning.
Så mycket tid vi förlorade,
kretsande runt det
som ingen brydde sig om.
Om vi vågat den tystnad
där vårt innersta ropat.
Fingrar kunde ha flätats samman.
Outnyttjade oceaner av tröst
skulle sprängt alla fördämningar,
om vi vågat berätta
sagan om vårt liv.
Det som en gång var.
Det som länge sov i väntan på att bli.
Det är min största sorg.
Där fryser så många drömmar ihjäl.
Att vi hastigt och brännande
trycker gasen i botten
istället för att fyllda av förväntan
sakta farten
och spana längtansfullt
när en mötesplats närmar sig.
När handen lyfts till en oväntad smekning. När vi vågar berätta sagan om vårt liv. När vi vågar lyssna. Kan det finnas något viktigare?
<3