urpojjesperspektiv

Oftast har jag bra dagar. Jag vaknar pigg och laddad för dagen. Ibland händer det att jag har sämre dagar. Inte så ofta, men då och då. Dagar då jag vaknar och känner att jag helst av allt vill ligga kvar i sängen, eftersom att jag mest troligt kommer att förpesta tillvaron för mina medmänniskor om jag stiger upp. Även såna dagar stiger jag upp, äter min frukost och kör på med det som är planerat för dagen. Jag använder väl nån form av reservbatteri.

 

Vi måste alla få ha dåliga dagar, eller stunder. Kanske är ett av våra viktigaste uppdrag att stötta varandra när vi ser att någon har en lite sämre dag. För det hjälper, för mig i alla fall. Ett leende, en hand på axeln eller en kram.

 

Jag brukar oftast tala om för min närmaste omgivning att det inte är 100 %. Då slipper de fundera på varför jag inte är som jag brukar vara. Många har väldigt känsliga känselspröt. Det hjälper inte att vi låtsas.

 

Varför kommer såna här dagar? Ibland vet jag varför. Något har hänt i min närhet, jag har jobbat lite för mycket eller är helt enkelt hormonellt obalanserad. Ibland är det bara känslan av att all skit i världen bara är för mycket att hantera. Jag tycker också att det kan ligga i luften vissa dagar. Svårt att ta på vad som gör att det är lite dålig energi, men den är allmänt utbredd i omgivningen. Så har denna dag varit för mig. Kan det bero på fullmånen som hänger utanför mitt fönster?

 

Det fina med att vara lite låg är att det oftast brukar följas av höjd.

 

 

 

<3